عَنْ عائِشَةَ رَضِيَ اللَّهُ عَنْها أَنَّهَا سَأَلَتْ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ عَنِ الطَّاعُونِ فَأَخبَرَهَا "أَنَّهُ كَانَ عَذَاباً يَبْعَثُهُ اللَّهُ تَعَالَى عَلَى مَنْ يَشَاءُ فَجَعَلَهُ اللَّهُ تَعَالَى رَحْمَةً لِلْمُؤْمِنِينَ فَلَيْسَ مِنْ عَبْدٍ يَقَعُ فِي الطَّاعُونِ فَيَمْكُثُ فِي بلَدِهِ صَابِراً مُحْتَسِباً يَعْلَمُ أَنَّهُ لاَ يُصِيبُهُ إِلاَّ مَا كَتَبَ اللَّهُ لَهُ إِلاَّ كَانَ لَهُ مِثْلُ أَجْرِ الشَّهِيدِ" رواه البخاري
Aisha, må Gud vara nöjd med henne, sade: “Jag frågade Guds Sändebud ﷺ om pesten. Han svarade att den var ett straff som Gud, den Upphöjde, låter drabba den Han vill, men att Han, den Upphöjde, har gjort den till en barmhärtighet för de troende. En tjänare som hamnar mitt i ett pestutbrott och stannar kvar på sin ort, tålmodig och i hopp om Guds belöning, samtidigt som han är fullt förvissad om att han bara kan drabbas av det Gud redan har föreskrivit, får samma belöning som en martyr.” [Bukhari]