عَنْ عُمَرَ بنِ الخَطَّاب رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ قَالَ: قَدِمَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ بِسَبْيٍ فَإِذَا امْرَأَةٌ مِنَ السَّبْيِ تَسْعَى إِذْ وَجَدتْ صَبِياً فِي السَبْيِ أَخَذَتْهُ فَأَلْزَقَتْهُ بِبَطْنِها فَأَرْضَعَتْهُ فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ: أَتَرَوْنَ هَذِهِ المَرْأَةَ طارِحَةً وَلَدَهَا فِي النَّارِ قُلْنَا: لاَ وَاللَّهِ فَقَالَ للَّهُ أَرْحمُ بِعِبادِهِ مِنْ هَذِهِ بِولَدِهَا متفق عليه
Umar ibn al-Khattab, må Gud vara nöjd med honom, sade: “Några krigsfångar leddes fram till Guds sändebud ﷺ, och bland dem fanns en kvinna som rusade omkring ända tills hon fann ett litet barn som hon tog upp, tryckte mot sin mage och började amma. Guds sändebud ﷺ sade: ‘Kan ni föreställa er denna kvinna kasta sitt eget barn i elden?’ ‘Nej, vid Gud’, svarade vi. Han sade: ‘Gud är barmhärtigare mot Sina tjänare än vad den här kvinnan är mot sitt barn.’” [Bukhari & Muslim]