2
”Vi brukade tala under bönen, berättade Zayd b.Arqam, – en man kunde tala med en kamrat som under bönen stod vid sidan av honom – till dess versen och res er i from ödmjukhet inför Gud (2:238) uppenbarades och vi fick befallning att hålla tyst och inte tala under bönen.” En liknande hadīth redovisas där Ismā‘īl b. Abī Khālid åberopas.
Ytterligare fyra traditioner återges med åberopande av Djābir, som berättar att han just hade sänts ut i ett ärende av Guds Sändebud ﷺ, som själv var på väg till Banū Mustaliq. När Djābir återkom satt han på sin kamel, försänkt i bön. ”Jag talade till honom och han gjorde denna gest med sin hand (Zuhayr, en av förmedlarna, visade hans gest med handen). Jag talade igen till honom och han gjorde ännu en gång denna gest med sin hand (och Zuhayr pekade nu mot marken). Jag hörde att han läste [ur Koranen] och böjde huvudet, och när han hade avslutat bönen sade han: ’Vad gjorde du åt det som jag bad dig uträtta? Ingenting annat än min bön hindrade mig att tala med dig.’” – Zuhayr sade att när Abū Zubayr, en annan förmedlare [berättade detta], satt han vänd i bönens riktning men pekande med handen mot Banū Mustaliq och inte i böneriktningen. – Tre varianter av denna tradition redovisas med samma källa.