(1) Yahyā b. Ya‘mur, med tillnamnet Abū Sulaymān, var en framstående Koran-lärd i den andra generationen av muslimer med grundliga kunskaper i de profetiska traditionerna, den islamiska lagen, det arabiska språket och litteraturen och förmedlade ett stort antal traditioner från Profetens följeslagare صلى الله عليه وسلم. Hans största insats torde ha varit utarbetandet av ett diakritiskt teckensystem för Koranens text och så ha underlättat dess korrekta uppläsning
(2) Termerna qadr och taqdīr betyder enligt Imam Rāghib att ådagalägga, visa eller ange storleken eller måttet på något eller kort och gott ’storlek’, ’mått’. Enligt samma källa anger Gud i Sitt gudomliga dekret ett tings taqdīr på två sätt: genom att skänka det en viss kraft (qudrah) eller genom att skapa det i enlighet med vissa mått eller på ett visst sätt i överensstämmelse med Hans oändliga visdom. Taqdīr är således den lag eller de mått som gäller genom hela skapelsen. Koranen säger t.ex. Prisa din Herres, den Högstes, namn! Han som skapar [allt] och därefter formar det [med hänsyn till den uppgift som det skall fylla], och som ger [människan hennes rätta mått] och därefter leder henne på rätt väg (87:1-3). Det har stor betydelse att Muslims samlingsverk inleds med denna tradition om taqdīr, som säger något mycket viktigt om universum och dess Skapare, nämligen att skapelsen inte är en produkt av en nyckfull Herre, som enbart ville skapa och inte hade för avsikt att föra Sitt verk till slut. Grundtanken som taqdīr uttrycker och som framkommer i både Koranen och sunnah är att universum i sin helhet är resultatet av Skaparens planläggande vilja som har skapat och format det med Sin oändliga visdom och med ett bestämt syfte och att Han inte enbart övervakar allt som sker i detta universum utan också styr det mot dess fastställda mål. Han utövar inte sin Allmakt som godtycke utan den är en med Hans allvisa vilja
(3) Den ”mindre vallfärden” (‘umrah) är en rituell gudstjänsthandling liknande den ”större vallfärden” (hajj) men med färre ceremonier än denna och därtill omfattande besöket (a z-ziyārah) i Medina med Profetens grav صلى الله عليه وسلم. Till skillnad från den större vallfärden kan ‘umrah genomföras vid vilken tidpunkt under året som helst.
(4) Bönen är det centrala elementet i all religion, kärnan i all fromhet. Utan bönen, det väsentliga, ja, nödvändiga uttrycket för ett religiöst liv, kan man inte finna Gud. I bönen prövas människans religiösa känsla
(5) Ordet ihsān betyder ”att göra gott”, ”utföra goda gärningar”, men har i strängt religiös mening särbety-delsen ”att göra gott utöver vad som med rätta kan krävas av en”. Det är ett kännetecken på människans djupa hängivelse åt sin Herre och Skapare och på hög moral och djup fromhet. Ordet tasawwuf kan i Islam brukas i samma betydelse. Detta ”utövande av goda gärningar” stärker människans inre vilja till fromhet och hjälper henne att i alla sina tankar och i allt sitt handlande hämta inspiration i gudskärlekens strömfåra.
(1) Död år 58 H. (678 e.Kr.). Hans fulla namn var ‘Abd Allāh (el. ‘Abd ar-Rahmān) ad-Dāwasī al-Yamanī; binamnet Abū Hurayrah (”han med kattungen”) kom av att han alltid hade en kattunge som han lekte med, när han i unga år vallade getter. Han utövade inget yrke och kunde ägna hela sin tid åt att vara med Profeten صلى الله عليه وسلم och lyssna till hans varje ord. Han hade gott minne och nämns som första källa till omkring 3.500 traditioner.
(2) De fem dagliga bönerna, fastan under Ramadān och allmoseskatten är den troendes plikter gentemot sin Herre. Den som inte fullgör dem måste räkna med straff. Hängivenheten och kärleken till Gud kräver dock att vi inte nöjer oss med att uppfylla vår skyldighet: vi måste med all kraft sträva efter att därutöver göra gott – Denna kommentar har relevans också för vad som sägs i versionen nedan, åberopande Talhah, av denna hadīth (ö.a.).
(3) Olika tolkningar har gjorts av detta ställe i traditionen. Här skall två återges: a) En tid skall komma då det styrande skiktet sätter sig över äktenskapets helgd och tar in kvinnor i sina hem utan att gifta sig med dem. Detta blir en så vanlig företeelse att de flesta barn föds utom äktenskapet och likväl kommer de att inta de högsta och mest ansvarsfulla poster. Imam An-Nawawī delade denna åsikt, som också stöddes av Hāfiz ibn Hadjar ‘Asqalānī. b) Barnen kommer att bli olydiga och trotsiga mot föräldrarna, särskilt mödrarna, och svåra att hålla i schack och i stället för att visa dem vederbörlig respekt kommer de att behandla dem som tjänare och slavar. Denna åsikt redovisas av Ibn Hadjar ‘Asqalānī (Fath al-Bāri, Cairo, 1378 H, vol. I, s. 131 – jfr de liknande ordalagen i i först redovisade version av denna hadīth (ö.a.)
(4) Detta betyder att människorna kommer att helt ge sig hän åt materiella intressen och tävla med varandra i rikedom som de slösar bort på onyttiga eller värdelösa ting.