(1) Tro, īmān, är ett annat ord för djup medvetenhet om Guds närvaro. Den sant troende är den som alltid känner att han lever inför en Allvetande, allestädes Närvarande, Allsmäktig Herre och att ingenting undgår Hans vaksamma öga. Avskyvärda brott som otukt, plundring, stöld och dryckenskap är rena förnekandet av tron. Den som begår dem har – även om det bara är för ett kort ögonblick – förlorat sin gudsmedvetenhet. Om han gjorde klart för sig att hans Herre ser honom och att han kommer att straffas i nästa liv för sina ogärningar, skulle han inte begå dem och så överträda Hans befallningar. Denna tradition pekar också på att tron inte är statisk utan är en dynamisk faktor. Den förstärks och den försvagas och förblir sällan konstant. Men det bör framhållas att ordet tro här betyder gudsmedvetenhet, inre fromhet och känslan av ansvar för ens handlingar och inte tro i total mening, vars förnekande har Helvetets straff till följd.
(2) När ordet tawbah (av tāba, ” återvända”) förekommer i Koranens text används det, tillsammans med prepositionen ilā, om en syndare som i ånger ”återvänder” till Gud, eller också, utan bestämning eller med prepositionen ‘alā, om Gud som i förlåtande barmhärtighet vänder sig till en ångerfull syndare; därav epitetet tawwāb ar-rahīm (”Den ständigt förlåtande, den Barmhärtige” eller ”Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige” (Kor. 2:37). För att syndarens ånger skall vara uppriktig krävs enligt Islam tre ting: a) att han erkänner sitt syndiga eller felaktiga handlande; b) att han känner sig anklagad av sitt samvete, dvs. att han sörjer över handlingen; och c) att han fattar beslutet att i framtiden avhålla sig från denna synd (Ghazālī, Ihyā’ ‘Ulūm ad-Dīn, Bok IV).