24. 24

(1) Högmod är ett utflöde av egenkärlek och inbilskhet, faktorer som inte kan rymmas tillsammans med tro. Tron fostrar hos människan en anda av ödmjukhet och underkastelse under Sanningen, men högmod är uttryck för fåfänga, ett av de största hindren på vägen till sanning. Den egenkäre godtar ingenting som inte tillfredsställer hans fåfänga, och därför kan han inte vara en verklig troende. Han dyrkar bara sitt eget jag.

(2) Islam står främmande för askes och vill ingalunda trubba av människans känsla för skönhet. I skapelsen har Gud gett oss skönhet och behag och kärleken till dessa två företeelser finns nedlagd i vår natur. Islam försöker inte utplåna människans naturliga drifter och impulser men vill leda dem i en sådan riktning att de bär god frukt och uppmanar därför sina trogna att använda Guds gåvor så som Han befaller oss, inte att avstå från dem. I Islam finns inte tanken på en lastbar mänsklig natur: människan föds inte med något kains-märke i pannan och hennes naturliga instinkter är inte lastens främsta drivfjäder utan de har ett inneboende positivt värde under förutsättning att de tillfredsställs i enlighet med Guds befallningar.

(3) Koranen nämner på flera ställen att det är fåfänga och egenkärlek som hindrar människan från att erkänna Sanningen. Så t.ex. ser vi i 2:34 hur Djävulen av högmod vägrar att lyda Guds befallning. Se också 2:87 och 7:40.

(4) Inte nog med att den fåfänge och egenkäre förnekar sanningen; han ser också ned på andra människor trots att de är hans bröder. Han anser sig stå över dem och vara skild från den övriga mänskligheten. I Koranen, 31:18, heter det: Uppträd aldrig med överlägsenhet mot [andra] och trampa inte denna jord med inbilsk högfärd. Gud är inte vän till de överlägsna, de som vill vara förmer än andra.