(1) Dessa traditioner hänför sig till ytterligare två egenskaper som är naturliga utflöden av tron: den i verklig mening troende har en stark känsla för sin nästa och håller fast vid kravet att han skall älska sin broder i tron. Det har också understrukits att varje muslim är skyldig att avhålla sig från ord eller handlingar som kan vålla en granne omak eller förtret. I dessa traditioner och i dem som nämns ovan finner vi att Islam inte ser människans liv skilt från sitt sociala sammanhang. Visserligen står människan enligt Islam som individ inför sin Herre, men hon är aldrig isolerad från sina medbröder. Hon lider inte bara av sin egen plåga utan också av det som plågar hennes medmänniskor. Den befrielse hon längtar efter är den som också skall slita trosfrändernas, ja, hela mänsklighetens bojor. Det är varje muslims plikt inte bara att själv leva ett liv i fred utan också att bidra till att skapa en omgivning, där var och en kan känna sig trygg mot förtryck och översittarfasoner. – Man bör också ha klart för sig att de här använda orden lā yu’minu ahadukum (ordagrant ”ingen av er tror” el. ”är troende”) inte betyder att han helt saknar tro utan enbart att tron hos honom inte ännu nått sin sublima fulländning. De har därför här återgetts med frasen ”ingen av er är i verklig mening troende”.