(1) Denna märkliga händelse inträffade enligt de flesta auktoritativa källor drygt ett år före Profetens flykt صلى الله عليه وسلم till Medina. Han fann sig nattetid förflyttad till platsen för Salomos tempel i Jerusalem och fördes därefter till himlen. Första fasen av denna händelse kallas den Nattliga resan (al-Isrā’) och den andra, Himmelsfärden (al-mi‘rādj). Majoriteten av följeslagarna och kommentatorerna trodde att både den Nattliga resan och Himmelsfärden var fysiska händelser, även om några av dem medger möjligheten att Profeten صلى الله عليه وسلم kan ha upplevt flera ”nattliga resor” och ”himmelsfärder”, varav några kunde ha haft en rent själslig karaktär – jfr Koranens budskap, Bihang IV, ”Den nattliga resan” (ö.a.). Härtill hänvisar Koranen på följande sätt: Stor är Gud i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare från den heliga Moskén till den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som ser allt, hör allt. (17:1).
(2) Namnet på detta underbara djur kan vara avlett av verbstammen baraqa (”blänka till”), al-barq (”blixt”) med anspelning på snabbheten i dess rörelser.
(3) En rak‘ah (plur. raka‘āt) är en komplett serie böneformler och därmed förbundna ställningar och åtbörder, som ingår i den rituella islamiska bönen. Av dagens fem obligatoriska böner består gryningsbönen av två raka‘āt, bönen efter solnedgången av tre och middags-, eftemiddags- och kvällsbönen av fyra raka‘āt. Man kan därutöver självmant be rituella böner (kallade nawāfil, sing. nāfilah) bestående av två raka‘āt.
(4) Detta förefaller symbolisera valet mellan gott och ont som Profeten صلى الله عليه وسلم ställdes inför när han bjöds mjölk och vin och föredrog mjölken, det ”ursprungliga, naturliga” (al-fitrah, enligt de ord som Gabriel uttalade enligt traditionen).
(5) Det av besökare ständigt fyllda templet (al-bayt al-ma‘mūr) är ett tempel som skaror av himmelska väsen besöker för att tillbe sin Skapare. Enligt Ibn Kathīr (Tafsīr al-Qur’ān, Kairo 1343-47 H., vol. VIII, s. 76) är det prototypen till Ka‘bah i Mekka, den jordiska symbolen för Guds Enhet. Uttrycket förekommer i Koranen, 52:4 (se Koranens budskap, sura 52, och not 3, ö.a.).
(6) Sidrat al-muntahā: Enligt Muhammed Asad (Sahīh al-Bukhārī, s. 191) nämner Rāghib i sin Mufradāt som förklaring till denna också i Koranen (53:14) förekommande benämning, att det avser det ”arabiska lotusträdet” (sidr, sidrah) som tack vare sitt rikt skuggande, lummiga lövverk uppfattas som symbol för ’den ljuvliga skugga’, dvs. den känsla av uppfyllelse och sinnesro, som är de saligas lott i Paradiset. Asad säger vidare att uttrycket ”lotusträdet [nära] den yttersta gränsen” pekar på den begränsning som skapade varelsers kunskap är underkastad och som, hur omfattande och storslagen den än må vara, aldrig kan nå den fullkomning som är Gud förbehållen.
(7) Av alla de äldre profeterna var Moses den som hade den största erfarenheten av att leda ett folk – ett faktum som illustreras av Koranens många berättelser om honom och hans övermänskliga ansträngningar att leda Israels barn på den rätta vägen.
(8) Denna detaljerade redogörelse för hur Gud föreskrev fem dagliga böner för muslimerna bör självfallet inte förstås så att Gud tvekade om det antal böner som Hans tillbedjare skulle förrätta. Men beskrivningen visar att den börda som ålades muslimerna var lättare än den som deras föregångare haft att bära och att den ingalunda översteg den enskilda människans krafter.