(1) Med ”hycklare” (munāfiqūn) åsyftas i detta sammanhang först och främst de Medinabor, araber eller judar, som förklarade sig anta Islam av andra skäl än ärlig, inre övertygelse (se bl.a. Koranens budskap, sura 4, noterna 80 och 105), men bortom denna historiskt förankrade syftning finns, som framgår av de två här citerade noterna, andra, tidlösa och universellt tillämpliga tolkningsmöjligheter; se också nästa not. (Ö.a.)
(2) I den religiösa terminologin skiljer man mellan nifāq fī ’l-i‘tiqād (”hyckleri i tro”) och nifāq fī ’l ‘amal (”hyckleri i handling”). Den första termen gäller attityden hos den som utåt låtsas bekänna en tro som han förnekar i sitt hjärta; den andra avser den som inte omsätter de religiösa principer han säger sig hylla i det praktiska livet dvs., med Al-Hasan al-Basrīs ord, den vars inre liv inte stämmer överens med hans yttre liv. Detta hyckleri undergräver människans moraliska hälsa och fördöms därför både i Koranen och av Profeten Muhammed صلى الله عليه وسلم.