(1) Ordböckerna ger följande betydelser av ordet wahī: ”antydan”, ”budskap”, ”inspiration”, ”något som berättas i hemlighet”, och Imam Rāghib väljer formuleringen ”en plötslig ingivelse”. I religiös mening, särskilt t.ex. i islamiska sammanhang, avser ordet de vägar som Gud betjänar sig av för att meddela sig med människan, direkt eller indirekt med änglar som budbärare. Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från andra sidan av ett förhänge eller genom ett sändebud som Han sänder och som uppenbarar det Han vill [skall uppenbaras], Gud är upphöjd, vis (Kor. 42:51). Wahī är inte något som människan kan sätta sig i besittning av genom egna ansträngningar; det är en nåd och en gåva från Gud.
(2) De egenskaper som Khadīdjah här nämner pekar mot det ansvar som varje gudfruktig människa bör axla inför Gud som solidarisk medlem av samhället.
(3) An-nāmūs – ordet är inlånat från grekiskan där det har betydelsen ”lag” eller ”sed”. Det förekom i den äldsta teologiska diskussionen och identifierades med en ängel som förmedlade kunskap, insikt och djup förståelse. Koranen utpekar emellertid (2:97) ängeln Gabriel som uppenbarelsernas förmedlare: Säg [Muhammad]: ”Den som är fiende till Gabriel –som på Guds befallning låter [uppenbarelsen] sjunka in i ditt hjärta som bekräftar det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och ger de troende vägledning och ett budskap av hopp ...” – Denna tidiga benämning har alltså knappast mer än historisk betydelse (ö.a.).
(4) Efter den första Koran-uppenbarelsen blev det ett uppehåll under någon tid. Detta kan uppfattas som att Profeten صلى الله عليه وسلم gavs ett anstånd för att ha möjlighet att ”smälta” sin första erfarenhet av profetkallet och göra sig beredd på de fortsatta kontakter med ängeln Gabriel som skulle bli en regelbundet återkommande företeelse i hans liv. Under detta uppehåll plågades Profeten på många sätt av de hedniska Mekka-borna. Några hånade honom med sådana yttranden som att han hade ”fallit i onåd hos Gud”; andra, att ”hans demon och mentor” hade övergett honom. Han stod ut med deras hån utan att svara på annat sätt än genom att läsa upp de verser som senare uppenbarades för honom (74:1-5, se textens fortsättning). Det finns ett djupt meningsfullt samband mellan Profetens första uppenbarelse صلى الله عليه وسلم och den som kom efter detta uppehåll. I den första manades han att söka kunskap om Gud, dvs. att stärka sitt gudsmedvetande och hänge sig åt en allt innerligare dyrkan av sin Herre. I den andra får han veta att hängivelsen åt Gud inte i hans fall bör leda till ett liv i avskildhet från all mänsklig verksamhet. Tvärtom befalls han att ”resa sig och varna”. Den indiske filosofen och poeten Muhammed Iqbal skriver att det i Profetens medvetande fanns ett aktivt och samhällsreformatoriskt drag, som totalt saknas hos mystikern. ”Mystikern önskar inte återvända från den vila som upplevelsen av föreningen med Gud skänker honom; och när han tvingas återvända har det föga betydelse för andra människor. Profetens återkomst صلى الله عليه وسلم däremot är kreativ. Han kommer i avsikt att ingripa i tiden och sätta sin styrka mot historiens krafter och skapa en ny värld av friska ideal. För mystikern är föreningen med Gud något slutgiltigt. För Profeten صلى الله عليه وسلم medför gudsupplevelsen uppvaknandet av en inre kraft i honom, som kommer att skaka och helt omforma världen.”
(5) Det tycks finnas en motsägelse mellan denna tradition, som säger att det som först uppenbarades av Koranens text var de fem inledande verserna av sura 74, och den hadīth som först redovisas under denna rubrik och där det heter, att den första uppenbarelsen var början av sura 96, men en stunds eftertanke löser problemet: Traditionen ovan (liksom den närmast föregående, av Djābir förmedlade) berör tiden efter av-brottet i uppenbarelserna och den uppenbarelse som innebar deras återupptagande var otvivelaktigt inledningen till sura Al-Muddaththir (74). Ordalydelsen, som ger vid handen att det här är fråga om en annan situation och ett annat sammanhang, ger ytterligare bevis för denna åsikt. Här var det inte i grottan Hirā’ som Profeten صلى الله عليه وسلم såg sin syn utan det var när han hade lämnat grottan efter den månadslånga vistelsen där under kontinuerliga andaktsövningar. Och han såg ängeln Gabriel framför och över sig när han gick därifrån ned till dalgångens botten. Orden ”och se, där [satt] han på tronen [svävande] i luften ...” visar slutligen klart att detta inte var första gången som Gabriel uppenbarade sig för honom.