(1) Denna del av traditionen har tolkats på många olika sätt, men enligt traditionsforskarna är den bästa tolkningen denna: ”Om Abraham kunde hysa något tvivel, har jag större rätt till detta än han. Men, som ni ser, störs inte tron hos mig av tvivel, och det är därför logiskt att uppfatta saken så att inte heller Abrahams tro stördes av tvivel” (jfr Fath al-Mulhim, Vol. I, s. 292f.).
(2) Imam An-Nawawī har visat på en bakgrund till denna Koranvers (2:260): när versen lästes för folket vållade orden Tror du då inte? förvirring och de trodde innebörden vara att Abraham hyste tvivel. Här förklarade nu Profeten صلى الله عليه وسلم att Abraham inte bad sin Herre att visa honom Sina tecken därför att han tvivlade på den för människorna dolda verklighet som han ombads bekräfta sin tro på. Nej, han hade en orubblig tro på Guds Allmakt – detta stod utom allt tvivel. – Men han ville ytterligare fördjupa denna tro genom att få bevittna Uppståndelsen med sin fysiska syn – kallad ‘ain al-yaqīn – så att han skulle få en glimt av den dolda verkligheten, som alla profeter haft förmånen att skymta. –Orden för att mitt hjärta skall få ro (li-yatma’inna qalbī) har i traditioner som, med en obruten kedja av förmedlare, går tillbaka till Ibn Djarīr samt till Sa‘īd b. Djubayr, Mudjāhid och andra, förklarats liktydiga med ”att min visshet stärks” (an yazdāda yaqīnī (Fath al-Bārī, Vol. I, s. 53). Några framstående kommentatorer anser Koranens ord visar att det inte var rörande livet efter detta (ett grundelement i tron) som Abraham bad om synliga och påtagliga bevis utan vad det gällde var hur om-vandligen gick till, något som inte utgör en del av tron på ett evigt liv (Fath al-Mulhim, Vol. I, s. 293). Denna Koranvers definierar i korta ord hur Islam uppfattar sinnena och sinnenas värld. Det har funnits tänkare som betraktade den fysiska världen som enbart en illusion. Islam avvisar denna uppfattning och säger att människans fysiska förnimmelser och de fysiska företeelserna i Naturen, långt ifrån att vara villor kan, med hjälp av tron, bli förmedlare av sanning och bidra till befästandet av tron genom att på bildlig väg för oss förkroppsliga och levandegöra den andliga verkligheten.
(3) Detta syftar på vad som hände Lot när han fick besök av änglar i skepnad av vackra, unga män. Invånarna i staden, som var hemfallna åt lasten sodomi, skyndade till från alla håll för att lägga beslag på de ”unga männen”. Lot försökte tala sodomiterna till rätta och förmanade dem att inte skämma ut honom och förgripa sig på dem. Det var då han utbrast: ”Om jag ändå ... eller hade ett mäktigt stöd att lita till!” (11:80). Versen understryker att Lot, trots att han var Guds profet och hade full tillit till sin Herres allmakt, i ögonblickets upprördhet kunde uttala en önskan att ha haft en stark klan bakom sig för att skydda honom och hans gäster. Profetens صلى الله عليه وسلم meningsfulla ord ”Måtte Gud ha förbarmande med honom!” tar hänsyn till detta.
(4) Här hänvisas till Koranen 12:50: [När kungen hörde vad Josef sagt] befallde han: ”För honom till mig!” Men då budbäraren kom till honom sade han: ”Gå tillbaka till din Herre och fråga honom om kvinnorna som skar sig i händerna. [Ingen utom] Gud, min Herre, har kännedom om deras onda anslag [mot mig].” Vad Josef ville understryka var att han stod oskyldig inför Gud men att han inte skulle slippa ut ur fängelset, om han inte blev offentligen rättfärdigad. Profeten صلى الله عليه وسلم uttryckte här sin beundran för Josefs stora uthållighet och förmåga att uthärda fängelselivets påfrestningar samtidigt som han längtade efter offentlig upprättelse. Ett djupt betydelsefullt sammanhang föreligger alltså mellan de tre momenten i denna tradition, som alla pekar på de rent mänskliga aspekter som kännetecknar även en profets liv.