(1) Med binamnet Abū ‘Abdallāh, från Kūfah. Han hade lyckan att möta Profeten صلى الله عليه وسلم men är inte själv källa till någon tradition. I den ovan återgivna är det inte han utan Abū Sa‘īd al-Khudrī som citerar Profetens صلى الله عليه وسلم ord (ö.a.). Han deltog i 33 drabbningar under Abū Bakrs och ‘Umars kalifat och dog år 82 H.
(2) Denna berör samhällets skydd mot brott och korruption. Varje muslims plikt har förklarats vara att noga vaka över att samhällets moraliska kvalitet inte försämras, och om tecken på förfall visar sig måste det beslutsamt motarbetas. Islam tillåter inte sina anhängare att leva som tysta åskådare i denna värld; de måste rycka upp allt ont med rötterna, därför att det onda fräter sönder den sociala strukturen om det en gång fått tränga in. De har därför blivit ålagda att bekämpa det med effektivitet: De som förfogar över sådana maktmedel att de kan hindra eller omintetgöra den onda handlingen måste göra det; andra får nöja sig med ord och övertalning. Om omständigheterna omöjliggör även detta, måste man åtminstone i sitt inre fördöma och utåt visa avsky mot detta onda och invänta ett tillfälle att göra slut på det. Här måste klargöras att kommentatorerna av denna tradition är ense om att orden ”göra handlingen ogjord” innebär att statsmakten griper in med sina resurser. Det är statens och samhällets uppenbara skyldighet och även de hårdaste åtgärder är tillåtna om läget kräver. – Imam An-Nawawī säger att alla ser det som varje troendes plikt att uppmuntra eller föreskriva goda handlingar och att förbjuda onda eller dåliga. – Några frågar varför Profeten صلى الله عليه وسلم formulerade tre alternativ och därtill graderade dem i ordning från effektiva till mindre effektiva, fastän alla kan använda sin hand och sin tunga. Kommentatorerna förklarar detta på följande sätt: Det är inte i alla sammanhang påkallat att gå handgripligt till väga och inte heller att hämningslöst använda sin tunga. Om det är uppenbart att handgripliga metoder skulle medföra större skada som inte kan förhindras, bör det andra alternativet föredras. Om också detta riskerar att inte ge önskat resultat, bör man nöja sig med den svagaste reaktionen.