278. 24

(1) Denna hadīth visar hur metodiskt Profeten ﷺ undervisade sina Följeslagare och drog upp med rötterna onda seder från tiden före Islam. Månggudadyrkarna höll s.k. ”helgons” och fromma personers gravar i ära eller vördade dem och han förbjöd därför sina efterföljare att besöka gravar för att tanken på dyrkan av dem skulle förlora sitt grepp om deras sinnen. När senare principen om Guds enhet och kravet att Han ensam skulle tillbes trängt igenom som en självklarhet, blev det åter möjligt att göra gravarna tillgängliga för besök, något som också hade den positiva funktionen att påminna människorna om att även de en gång skulle dö och att de därför borde tänka på det andliga ”bagage” de kunde medföra till Domen. Något liknande gäller det tidiga, senare återkallade förbudet att spara köttet av offrade djur längre än tre dagar. Detta var alltså innan tanken på offer, dvs. något man offrade för Guds skull och alltså avstod från till förmån för en sämre lottad broder, på allvar slagit rot i muslimernas medvetande och den primitiva känslan att man först och främst har att se om sitt eget hus, alltså snålheten, var den förhärskande till men för de högre värden av medmänsklig solidaritet som Islam fostrat. När dessa begrepp väl hade slagit rot, kunde regeln om distribution av köttet inom tre dagar frångås. Ytterligare en faktor tillkom under denna tidigare period, nämligen en brist på kött, liktydig med en viss hungersnöd. Det ursprungliga förbudet mot att pressa och bevara fruktsaft (av druvor, dadlar m.m.) annat än i vattenläglar, nämligen för att undvika att saften jäste till vin, kunde också med tiden återkallas när väl bruket av vin vid festliga tillfällen hade blivit något helt otänkbart.