2
Enligt en berättelse av Anas b. Mālik hände det att Guds Sändebud ﷺ, när han begav sig ut på resa innan solen hade passerat zenit, sköt upp middagsbönen till tiden för eftermiddagsbönen, då han satt av och bad båda bönerna i anslutning till varandra. Men om solen passerat zenit dessförinnan, bad han middagsbönen och anträdde sedan resan. – Av två andra traditioner med Anas som källa framgår att om Profeten ﷺ hade för avsikt att under en resa be båda bönerna i anslutning till varandra, respektive om hans avresa skedde hastigt och oväntat, brukade han skjuta upp middagsbönen till början av tiden för eftermiddagsbönen och kombinerade dem. I den andra av dessa traditioner tillfogas att han brukade skjuta upp solnedgångsbönen till dess aftonrodnaden hade försvunnit och förrätta denna bön omedelbart före kvällsbönen.Här lär några klarlägganden behöva göras. En punkt varom alla är överens är att de som befinner sig på vallfärd till de heliga platserna skall mot slutet av den nionde dagen förrätta solnedgångsbönen och kvällsbönen i anslutning till varandra i Muzdalifah. Meningsskiljaktigheter föreligger däremot om en kombination av två på varandra följande böner alltid är tillåten under resa. Kombinationen kan vara av två slag: dels egentlig (haqīqī), dels formell (suwurī). I det första fallet ber man den första bönen när som helst under den tid som är anslagen åt den senare, som då följer i direkt anslutning till den förra, eller tvärtom. Talar man om en formell kombination, är det fråga om att utsträcka tiden för den första bönen så långt det enligt den fastlagda regeln är möjligt, dvs. till omedelbart före inträdet av tiden för den följande bönen, och man läser då båda bönerna i den stund då de båda tiderna s.a.s. går i varandra. Shāfi’iterna godkänner den ”egentliga” kombinationen, medan hanafiterna bara anser den formella vara tillåten. Faktum är att båda slagen är tillåtna. De ahādīth som redovisas här ger visserligen stöd åt hanafiternas uppfattning. Men detta kan inte vara den slutgiltiga ståndpunkten, eftersom de hos imamerna Ahmad och Shāfi‘ī redovisade traditionerna lutar framför allt åt den ”egentliga” kombinationen. Ett ögonblicks eftertanke ger dock vid handen att ingen grundläggande skillnad råder mellan de två slagen och att det hela är en fråga om tolkning.