7
Ibn ‘Abbās frigivne slav Kurayb har berättat att ‘Abdallāh b. ‘Abbās, ‘Abd ar-Rahmān b. Azhar och al-Miswar b. Makhramah sände honom till profethustrun ‘Ā'ishah med hälsningar från dem alla och med uppdraget att fråga henne om de två raka‘āt efter asr som – detta skulle han säga – de hade fått veta att hon iakttog, fastän de hade hört att Guds Sändebud ﷺ hade förbjudit dem. Här tillfogade Ibn ‘Abbās att han och ‘Umar b. Al-Khattāb var i färd med att avråda andra att be dessa raka‘āt. Kurayb fortsatte: Jag gick alltså till ‘Ā'ishah och framförde mitt budskap och hon svarade att jag hellre borde fråga Umm Salamah. Jag gick då tillbaka till [mina uppdragsgivare] med hennes svar och de sände mig till Umm Salamah med samma budskap. Hon sade: ”Jag har hört Guds Sändebud ﷺ förbjuda dem och sedan har jag sett honom iaktta dem och han gjorde det efter att ha förrättat asr-bönen. Senare kom han [till mig], då jag hade några kvinnor [hos mig] från Banū Harām som tillhörde Al-Ansār, och bad då dessa två raka‘āt. Jag sände en slavflicka till honom som skulle ställa sig vid hans sida och säga att jag hade hört att han förbjöd dem och hade [nu] sett honom ändå utföra dem. ’Men gör han tecken med handen att vänta, ska du vänta.’” Flickan gjorde som Umm Salamah sagt. Profeten ﷺ tecknade åt henne att vänta och hon väntade. När han slutat sade han: ”Du har frågat om de två raka‘āt som jag bad efter asr. Några som ville anta Islam kom från ‘Abd al-Qays och hindrade mig att be dessa raka‘āt efter middagsbönen. Det är dem som jag nu har bett.’ – Här följer ytterligare fyra traditioner, två med ‘Ā'ishah som källa och två med andra sagesmän, som i sin tur åberopar henne, och som visar att det var Profetens vana ﷺ att be dessa två raka‘āt; en av dem visar också att han gjorde det när han blivit förhindrad eller glömt att läsa dem efter zuhr, och tre av dem att han gjorde det i ‘Ā'ishahs hus.