1
I n l e d n i n g
Bön läses över varje muslim som dött, ung eller gammal, till och med över den nyfödde som inte levt mer än några minuter. När den nyfödde öppnar sina ögon ljuder i hans öron böneutropets ord, som säger att han är en moralisk varelse, född med ett moraliskt och andligt ansvar, oändligt viktigare att beakta än tillfredsställandet av de fysiska behoven. Han eller hon skall leva i världen med en fast tro på universums Skapare, den Ende Guden, och skall leva detta liv som en ärlig och hängiven efterföljare till Muhammed ﷺ, som är den som har kommit med all kunskap om Guds vilja och om den levnadsregel Han ger oss. Den nyfödde kommer också att få lära sig att bönen höjer människans själ och att av iakttagandet av bönen är hennes väl och ve i denna värld och i den kommande avhängigt. Med detta heliga budskap inleder den nyfödde sitt liv och kommer att få lära sig känna igen de två vägarna, den raka vägen av fromhet och rättfärdighet, och den slingrande vägen av gudlöshet och ont, varefter åt var och en lämnas att träffa sitt val. Till sist, efter att ha fullbordat sitt utmätta levnadslopp, kallas själen åter till sin Skapare.
När själen lämnat kroppen vidtar förberedelserna för att bjuda ett sista farväl. Kroppen tvättas och smörjs med välluktande ämnen och sveps i vita lakan. Sedan följer bönen för den döde i anslutning till en av de fastställda bönerna, i regel middagsbönen, under vilken kroppen är placerad framför imamen, som inför de församlade ber Gud förlåta de smärre och de allvarligare synder den döde begått och omge honom/henne med Sin barmhärtighet.
Vid bönen över den döde förekommer varken särskilt böneutrop eller tillkännagivande att bönen skall börja (iqāmah), eftersom de förutsätts ha uttalats vid födelsetillfället; man utgår alltså från att den som dött har levt sitt liv i samma uppriktiga hängivelse som den känner som efter adhān och iqāmah väntar att bönen skall börja.