2
Enligt en berättelse av Abū Dharr gick en grupp bland Följeslagarna till Guds Sändebud ﷺ och sade:
”De rika har lagt beslag på alla belöningar. De förrättar bönen som vi, de iakttar fastan som vi och av sitt väldiga överflöd ger de allmosor.” De fick följande svar: ”Har inte Gud anvisat er ett sätt att ge allmosor? Var gång ni förhärligar Gud [säger subhāna ’llāh] ger ni en allmosa, var gång ni prisar Gud för Hans storhet [utropar Allāhu akbar] ger ni en allmosa, varje lovprisning av Gud [orden al-hamdu li’llāh] utgör en allmosa, vittnesbördet att det inte finns någon gud utom Gud [tahlīlah] är en allmosa, att anbefalla det som är rätt är att ge en allmosa och att förbjuda det som är orätt är att ge en allmosa och när en man har intim samvaro med sin hustru ger han en kärleksgåva.” Följeslagarna sade: ”Guds Sändebud! Är det verkligen så att om en av oss tillfredsställer sina begär kan han vänta en belöning för detta?” Och svaret blev: ”Hur uppfattar ni [själva] saken? Om han skulle ägna sin möda åt det förbjudna, begick han inte då en synd? Och på motsvarande sätt - om han ägnar mödan åt det tillåtna - bör han få en belöning?”