1
‘Āmir b. Sa‘d har med åberopande av sin far, Sa‘d, berättat att Guds Sändebud ﷺ var i färd med att dela ut gåvor till en grupp människor och, sade han, ”jag satt ibland dem. Profeten ﷺ gick förbi en man utan att ge honom något och han föreföll mig vara den bäste av dem. Jag gick och ställde mig framför Guds Sändebud ﷺ och sade med låg röst: ’Är det något fel med denne man? Vid Gud, jag anser honom vara en sann troende.’ Han svarade: ’Eller kanske en muslim.’ Jag höll tyst en stund men det jag visste om honom fick mig att upprepa: ’Guds Sändebud! Vad har du emot honom? Vid Gud, jag anser honom verkligen vara en sann troende.’ Profeten ﷺ svarade [ännu en gång]: ’Eller kanske en muslim.’ Jag höll åter tyst, men det jag visste om honom tog överhanden och jag upprepade min fråga och Profeten svarade [ännu en gång]: ’Eller kanske en muslim’ och fortsatte: ’Jag ger en man en gåva, trots att en annan står mitt hjärta närmare, därför att jag är rädd att den förste skall falla huvudstupa i Elden.’Det väsentliga som Profeten ﷺ här lär ha velat få fram var att detta att få motta gåvor inte borde uppfattas som ett tecken på hög ”status” i Islam eller på att Profeten omfattade ifrågavarande person med stor kärlek. Andra omständigheter spelade in vid dessa tillfällen. Den som blev förbigången var en i tron fast förankrad man och det fanns ingen anledning att tro att den uteblivna gåvan skulle bringa honom så ur fattningen att han skulle överge Islam. Den andre hade ännu inte fått säkert fotfäste i tron och behövde fortsatt undervisning och hjälp för att bli en övertygad troende och det var med detta i åtanke som Profeten ﷺ valde att ge honom gåvan. – Så som Al-Hulwānī [en av förmedlarna] återgav traditionen, upprepade Profeten ﷺ dessa ord ännu en gång.