حَدَّثَنَا سُفْيَانُ بْنُ وَكِيعٍ قَالَ حَدَّثَنَا جُمَيْعُ بْنُ عُمَرَ بْنِ عَبْدِ الرَّحْمَنِ الْعِجْلِيُّ إِمْلَاءً عَلَيْنَا مِنْ كِتَابِهِ قَالَ أَخْبَرَنِي رَجُلٌ مِنْ بَنِي تَمِيمٍ مِنْ وَلَدِ أَبِي هَالَةَ زَوْجِ خَدِيجَةَ يُكْنَى أَبَا عَبْدِ اللَّهِ عَنِ ابْنٍ لِأَبِي هَالَةَ عَنِ الْحَسَنِ بْنِ عَلِيٍّ قَالَ سَأَلْتُ خَالِي هِنْدَ بْنَ أَبِي هَالَةَ وَكَانَ وَصَّافًا عَنْ حِلْيَةِ النَّبِيِّ ﷺ وَأَنَا أَشْتَهِي أَنْ يَصِفَ لِي مِنْهَا شَيْئًا أَتَعَلَّقُ بِهِ فَقَالَ كَانَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ فَخْمًا مُفَخَّمًا يَتَلَأْلَأُ وَجْهُهُ تَلَأْلُؤَ الْقَمَرِ لَيْلَةَ الْبَدْرِ أَطْوَلُ مِنَ الْمَرْبُوعِ وَأَقْصَرُ مِنَ الْمُشَذَّبِ عَظِيمُ الْهَامَةِ رَجِلُ الشَّعْرِ إِنِ انْفَرَقَتْ عَقِيقَتُهُ فَرَّقَهَا وَإِلَّا فَلَا يُجَاوِزُ شَعْرُهُ شَحْمَةَ أُذُنَيْهِ إِذَا هُوَ وَفَّرَهُ أَزْهَرُ اللَّوْنِ وَاسِعُ الْجَبِينِ أَزَجُّ الْحَوَاجِبِ سَوَابِغَ فِي غَيْرِ قَرَنٍ بَيْنَهُمَا عِرْقٌ يُدِرُّهُ الْغَضَبُ أَقْنَى الْعِرْنَيْنِ لَهُ نُورٌ يَعْلُوهُ يَحْسَبُهُ مَنْ لَمْ يَتَأَمَّلْهُ أَشَمَّ كَثُّ اللِّحْيَةِ سَهْلُ الْخدَّيْنِ ضَلِيعُ الْفَمِ مُفْلَجُ الْأَسْنَانِ دَقِيقُ الْمَسْرُبَةِ كَأَنَّ عُنُقَهُ جِيدُ دُمْيَةٍ فِي صَفَاءِ الْفِضَّةِ مُعْتَدِلُ الْخَلْقِ بَادِنٌ مُتَمَاسِكٌ سَوَاءُ الْبَطْنِ وَالصَّدْرِ عَرِيضُ الصَّدْرِ بَعِيدُ مَا بَيْنَ الْمَنْكِبَيْنِ ضَخْمُ الْكَرَادِيسِ أَنْوَرُ الْمُتَجَرَّدِ مَوْصُولُ مَا بَيْنَ اللَّبَّةِ وَالسُّرَّةِ بِشَعْرٍ يَجْرِي كَالْخَطِّ عَارِي الثَّدْيَيْنِ وَالْبَطْنِ مِمَّا سِوَى ذَلِكَ أَشْعَرُ الذِّرَاعَيْنِ وَالْمَنْكِبَيْنِ وَأَعَالِي الصَّدْرِ طَوِيلُ الزَّنْدَيْنِ رَحْبُ الرَّاحَةِ شَثْنُ الْكَفَّيْنِ وَالْقَدَمَيْنِ سَائِلُ الْأَطْرَافِ أَوْ قَالَ شَائِلُ الْأَطْرَافِ خَمْصَانُ الْأَخْمَصَيْنِ مَسِيحُ الْقَدَمَيْنِ يَنْبُو عَنْهُمَا الْمَاءُ إِذَا زَالَ زَالَ قَلِعًا يَخْطُو تَكَفِّيًا وَيَمْشِي هَوْنًا ذَرِيعُ الْمِشْيَةِ إِذَا مَشَى كَأَنَّمَا يَنْحَطُّ مِنْ صَبَبٍ وَإِذَا الْتَفَتَ الْتَفَتَ جَمِيعًا خَافِضُ الطَّرْفِ نَظَرُهُ إِلَى الْأَرْضِ أَطْوَلُ مِنْ نَظَرِهِ إِلَى السَّمَاءِ جُلُّ نَظَرِهِ الْمُلَاحَظَةُ يَسُوقُ أَصْحَابَهُ وَيَبْدَأُ مَنْ لَقِيَ بِالسَّلَامِ.
al-Hasan ibn Ali, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade: Jag bad min morbror Hind ibn Abi Hala, som var skicklig på att beskriva människor, beskriva Profeten ﷺ i förhoppning om att han kunde skildra några av hans drag som jag kunde hålla fast vid. Han sade: “Guds Sändebud ﷺ var storartad i sig själv och storartad i andras ögon. Hans ansikte sken som månen när den är full. Han var längre än den som är av medellängd men kortare än den som är väldigt lång. Huvudet var stort och håret vågigt. Om luggen delade sig av sig själv delade han den, men inte annars. Håret nådde nedanför örsnibbarna om han lät det hänga fritt. Hans hy var ljus och hade lyster. Pannan var bred och ögonbrynen var vackert välvda utan att vara sammanvuxna. Mellan ögonbrynen hade han en åder som pulserade när han var arg. Näsan var lång. Han hade en fin nästipp, och en liten krök mitt på näsryggen. Den var kringvälvd av ljus, och den som inte betraktade hans näsa noga inbillade sig att hela näsryggen var krökt. Han hade en tät skäggväxt och kinderna var jämna. Munnen var bred och mellan hans framtänder fanns en liten glugg. Han hade en tunn hårlinje som sträckte sig hela vägen från bröstet och ned till naveln. Nacken var [jämn och vacker] som nacken på en skulptur och blank som silver. Kroppen var välproportionerad, kraftig och fast och magen och bröstet följde en jämn linje. Hans bröst och axlar var breda och hans leder stora. De delar av kroppen som inte doldes [av kläder eller hår] var skinande. Han hade ingen hårväxt på bröst och mage, med undantag för den tunna hårlinjen som sträckte sig från bröstet till naveln. Han hade mycket hår på armarna, axlarna och på den övre delen av bröstet. Han hade långa underarmar, stora handflator, kraftiga fingrar och tår och långa (eller: välväxta) lemmar. Hans fotvalv var höga och hans fötter så lena att vatten [omedelbart] rann av dem. När han gick, gick han med bestämda steg, något framåtlutad och lugnt. Han tog långa kliv, och när han gick var det som om han gick nedför en sluttning. När han vände sig om gjorde han det med hela kroppen. Han höll blicken sänkt och tittade ned mot marken i större utsträckning än upp mot himlen. När han tittade på något skedde det mestadels genom ögonvrån. Han brukade gå bakom sina följeslagare, och när han mötte andra brukade han vara den som hälsade först.”