عَنْ عُقْبَةَ بْنِ الحَارِثِ رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ قَالَ: صَلَّيْتُ وَرَاءَ النَّبِيِّ ﷺ بِالمَدِينَةِ العَصْرَ فَسَلَّمَ ثُمَّ قَامَ مُسْرِعاً فَتَخَطَّى رِقَابَ النَّاسِ إِلَى بَعْضِ حُجَرِ نِسَائِهِ فَفَزِعَ النَّاسُ مِنْ سُرْعَتِهِ فَخَرَجَ عَلَيْهِمْ فَرَأَى أَنَّهُمْ قَدْ عَجِبُوا مِنْ سُرْعَتِهِ قَالَ: كُنْتُ خَلَّفْتُ فِي البَيْتِ تِبْراً مِنَ الصَّدَقَةِ فَكَرِهْتُ أَنْ أُبَيِّتَهُ. رواه البخاري
وفي رواية له: فَأَمَرْتُ بِقِسْمَتِهِ.
Uqba ibn al-Harith, må Gud vara nöjd med honom, sade: Jag bad eftermiddagsbönen bakom Profeten ﷺ i Medina. När han avslutade bönen reste han sig hastigt, klev över människorna och gick till ett rum som tillhörde en av hans hustrur. De som var närvarande oroades av hans hastiga handlingar. När han kom ut till dem och lade märke till att de undrade över vad som föranlett hans brådska sade han: “Jag hade lämnat några guldkorn avsedda som allmosa i huset och jag ville inte ha dem kvar över natten.” [Bukhari] I en annan version, som också den återfinns hos Bukhari står det: “Jag befallde att de skulle delas ut.”