9
Enligt en berättelse av Abū Sa‘īd al-Khudrī hade Guds Sändebud ﷺ för vana att på båda högtidsdagarna Adhā och Al-Fitr gå ut och hålla bön. Och när han hållit bönen och gjort den avslutande hälsningen, steg han upp och vände sig mot människorna som satt kvar på sina platser där de hade bett. Och om han ansåg nödvändigt att sända ut en [militär] expedition, nämnde han detta för människorna och om han fann något annat viktigt eller nödvändigt uppdrog han åt dem att ta hand om det. Och han brukade säga och upprepa ”ge offergåvor, ge offergåvor” och de flesta av dem som gav var kvinnorJfr vad som här sägs med orden i den fjärde traditionen i närmast föregående avsnitt om kvinnorna som bränsle för Helvetets eld (ö.a.).. Han gick sedan sin väg. Och på detta sätt fortsatte det ända till Marwān al-Hakams tid. Jag vandrade hand i hand med Marwān till dess vi kom till böneplatsen (platsen för bön i det fria) och se, Kathīr b. as-Salt hade där byggt en predikstol av lera och tegel. Marwān började göra ansträngningar att dra mig i riktning mot predikstolen men jag försökte förmå honom att röra sig i riktning mot böneplatsen och när jag märkte hans avsikt sade jag: ”Vad har hänt med vår vana att börja med bönen?” Han svarade: ”Nej, Abū Sa‘īd, det som du var välbekant med har vi övergett.” ”Nej, svarade jag (tre gånger och drog mig sedan undan). Vid Den som håller min själ i Sin hand! Ni har inte infört något bättre än det som jag var välbekant med!”