1
‘Urwah b. Zubayr har sagt att profethustrun ‘Ā’ishah berättade för honom att uppenbarelserna som kom till Guds Sändebud ﷺ inleddes med en sann drömsyn. Vad han såg var inte en dimmig vision utan en klar bild som när dagen bryter in. Han fattade smak för avskildhet och brukade dra sig tillbaka till grottan på berget Hirā’ för att ge sig hän åt de innerliga andaktsövningar (som kallades tahannuth) under några nätter, innan han återvände hem för att förnya förråden. Han gick då till Khadīdjah och fick vad han behövde för en ny period [och så pågick det] till dess sanningen kom till honom i grottan Hirā’. ## Ordböckerna ger följande betydelser av ordet wahī: ”antydan”, ”budskap”, ”inspiration”, ”något som berättas i hemlighet”, och Imam Rāghib väljer formuleringen ”en plötslig ingivelse”. I religiös mening, särskilt t.ex. i islamiska sammanhang, avser ordet de vägar som Gud betjänar sig av för att meddela sig med människan, direkt eller indirekt med änglar som budbärare. Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från andra sidan av ett förhänge eller genom ett sändebud som Han sänder och som uppenbarar det Han vill [skall uppenbaras], Gud är upphöjd, vis (Kor. 42:51). Wahī är inte något som människan kan sätta sig i besittning av genom egna ansträngningar; det är en nåd och en gåva från Gud. ## Där kom ängeln till honom och sade: ”Läs!” och han svarade; ”Jag har svårt för att läsa” och, fortsatte han, ”[ängeln] grep mig och pressade mig så hårt intill sig att all kraft övergav mig. Sedan släppte han mig och sade på nytt: ’Läs!’ och jag svarade: ’Jag har svårt för att läsa’ och då grep han mig en andra gång och pressade mig hårt till dess all kraft övergav mig. Så släppte han mig och sade: ’Läs!’ Och jag svarade: ’Jag har svårt för att läsa. Då grep han mig för tredje gången och pressade mig hårt till dess all kraft övergav mig; så släppte han mig och sade: Läs i din Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste! (Kor. 96:1-5) Profeten ﷺ återvände därefter [hem] med bultande hjärta och sade, när han mötte Khadīdjah: ”Svep om mig! Svep om mig!” och de svepte om honom till dess han hade återvunnit sitt lugn. Sedan sade han till Khadīdjah: ”Vad har hänt mig?” och han berättade för henne hela händelseförloppet och tillfogade: ”Jag är rädd för vad som kommer att ske med mig!” Hon svarade: ”Du har ingenting att frukta; tvärtom, gläd dig! Jag svär vid Gud att Han aldrig kommer att förödmjuka dig! Vid Gud! Du vårdar dig om släktbanden, du talar alltid sanning, du bär andras bördor, du bistår de behövande, du visar gärna gästfrihet och du hjälper dem som drabbas av olycka.’ ## De egenskaper som Khadīdjah här nämner pekar mot det ansvar som varje gudfruktig människa bör axla inför Gud som solidarisk medlem av samhället. ## Khadīdjah gick sedan med Profeten till sin kusin, Waraqah b. Nawfal b. Asad b. ‘Abd al-‘Uzzā, son till hennes farbror. Han hade under den hedniska tiden övergått till kristendomen och sysselsatte sig med att skriva böcker på arabiska; han skrev ned [texter] ur Evangeliet, så som Gud ville att han skulle skriva. Han var nu mycket gammal och hade blivit blind. Khadīdjah sade till honom: ”Hör, farbror, vad din brorson [varit med om]!” Waraqah b. Nawfal sade: ”Vad har du sett, min brorson?” Och Guds Sändebud ﷺ berättade vad han hade sett och Waraqah sade till honom: ”Det är nāmūs, ## An-nāmūs – ordet är inlånat från grekiskan där det har betydelsen ”lag” eller ”sed”. Det förekom i den äldsta teologiska diskussionen och identifierades med en ängel som förmedlade kunskap, insikt och djup förståelse. Koranen utpekar emellertid (2:97) ängeln Gabriel som uppenbarelsernas förmedlare: Säg [Muhammad]: ”Den som är fiende till Gabriel –som på Guds befallning låter [uppenbarelsen] sjunka in i ditt hjärta som bekräftar det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och ger de troende vägledning och ett budskap av hopp ...” – Denna tidiga benämning har alltså knappast mer än historisk betydelse (ö.a.). ## som Gud sände till Mūsā. Om jag ändå hade varit ung och stark nu [då din stund har kommit]! Om jag fick leva när ditt folk kommer att vilja driva bort dig!” Guds Sändebud ﷺ sade: ”Kommer de att vilja driva bort mig?” och Waraqah svarade: ”Ja; ingen har någonsin kommit med det du har kommit med utan att möta mostånd. Om jag får uppleva din Dag kommer jag att ge dig all den hjälp jag förmår.” Muslim nämner en annan berättelse om detta, likalydande så när som på två oväsentliga detaljer, där också ‘Urwah b. Zubayr och ‘Ā’ishah åberopas. I en annan tradition med detta tema heter det, med åberopande av Djābir b. ‘Abdallāh al-Ansārī, en av följeslagarna: ”Guds Sändebud ﷺ, som talade om avbrottet i uppenbarelserna, ## Efter den första Koran-uppenbarelsen blev det ett uppehåll under någon tid. Detta kan uppfattas som att Profeten ﷺ gavs ett anstånd för att ha möjlighet att ”smälta” sin första erfarenhet av profetkallet och göra sig beredd på de fortsatta kontakter med ängeln Gabriel som skulle bli en regelbundet återkommande företeelse i hans liv. Under detta uppehåll plågades Profeten på många sätt av de hedniska Mekka-borna. Några hånade honom med sådana yttranden som att han hade ”fallit i onåd hos Gud”; andra, att ”hans demon och mentor” hade övergett honom. Han stod ut med deras hån utan att svara på annat sätt än genom att läsa upp de verser som senare uppenbarades för honom (74:1-5, se textens fortsättning). Det finns ett djupt meningsfullt samband mellan Profetens första uppenbarelse ﷺ och den som kom efter detta uppehåll. I den första manades han att söka kunskap om Gud, dvs. att stärka sitt gudsmedvetande och hänge sig åt en allt innerligare dyrkan av sin Herre. I den andra får han veta att hängivelsen åt Gud inte i hans fall bör leda till ett liv i avskildhet från all mänsklig verksamhet. Tvärtom befalls han att ”resa sig och varna”. Den indiske filosofen och poeten Muhammed Iqbal skriver att det i Profetens medvetande fanns ett aktivt och samhällsreformatoriskt drag, som totalt saknas hos mystikern. ”Mystikern önskar inte återvända från den vila som upplevelsen av föreningen med Gud skänker honom; och när han tvingas återvända har det föga betydelse för andra människor. Profetens återkomst ﷺ däremot är kreativ. Han kommer i avsikt att ingripa i tiden och sätta sin styrka mot historiens krafter och skapa en ny värld av friska ideal. För mystikern är föreningen med Gud något slutgiltigt. För Profeten ﷺ medför gudsupplevelsen uppvaknandet av en inre kraft i honom, som kommer att skaka och helt omforma världen.” ## sade: ’Medan jag vandrade hörde jag en röst från himlen. Då jag lyfte huvudet såg jag den ängel som kom till mig i grottan Hirā’, sittande på en tron mellan himmel och jord, och jag greps av fruktan och återvände [till de mina] och sade: ’Svep om mig! Svep om mig!’ och de svepte om mig. Därefter uppenbarade Gud, den Välsignade, den Högt Upphöjde: Du som sveper in dig [i din ensamhet]! Res dig och varna! Och prisa din Herres majestät! Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta! Och det sista avser avgudadyrkan. Uppenbarelserna kom sedan utan avbrott.’” (Kor. 74:1-5) Enligt en tradition med åberopande av Yahyā frågade denne Abū Salamah: ”Vad blev först uppenbarat av Koranen?” och fick svaret: Du som sveper in dig [i din ensamhet]! Och Yahyā sade: ”Eller var det Iqra?” Djābir b. ‘Abdallāh al-Ansārī sade: ”Jag skall säga er vad Guds Sändebud ## Det tycks finnas en motsägelse mellan denna tradition, som säger att det som först uppenbarades av Koranens text var de fem inledande verserna av sura 74, och den hadīth som först redovisas under denna rubrik och där det heter, att den första uppenbarelsen var början av sura 96, men en stunds eftertanke löser problemet: Traditionen ovan (liksom den närmast föregående, av Djābir förmedlade) berör tiden efter av-brottet i uppenbarelserna och den uppenbarelse som innebar deras återupptagande var otvivelaktigt inledningen till sura Al-Muddaththir (74). Ordalydelsen, som ger vid handen att det här är fråga om en annan situation och ett annat sammanhang, ger ytterligare bevis för denna åsikt. Här var det inte i grottan Hirā’ som Profeten ﷺ såg sin syn utan det var när han hade lämnat grottan efter den månadslånga vistelsen där under kontinuerliga andaktsövningar. Och han såg ängeln Gabriel framför och över sig när han gick därifrån ned till dalgångens botten. Orden ”och se, där [satt] han på tronen [svävande] i luften ...” visar slutligen klart att detta inte var första gången som Gabriel uppenbarade sig för honom. ## ﷺ berättade för oss; han sade: ’Jag vistades i avskildhet i grottan Hirā’ under en månad och när denna vistelse var slut gick jag ner mot dalgångens mitt och hörde då någon som kallade på mig. Jag såg mig omkring, framför mig, bakom mig, till höger och till vänster om mig, men såg ingen. Jag hörde igen att någon kallade på mig och såg mig omkring men fann ingen. Än en gång kallade man på mig och jag lyfte huvudet och se, där [satt] han på tronen, [svävande] i luften; det var Gabriel ﷺ. Fruktan grep mig och jag skalv [i hela kroppen] och när jag kom till Khadīdjah sade jag: ’Svep om mig!’ De svepte om mig och hällde vatten över mig och, i Sin makt och Sin härlighet, uppenbarade Gud: Du som sveper in dig [i din ensamhet]! Res dig och varna! Och prisa din Herres majestät! Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta!’”