حَدَّثَنَا سُفْيَانُ بْنُ وَكِيعٍ قَالَ حَدَّثَنَا جُمَيْعُ بْنُ عُمَرَ بْنِ عَبْدِ الرَّحْمَنِ الْعِجْلِيُّ قَالَ حَدَّثَنِي رَجُلٌ مِنْ بَنِي تَمِيمٍ مِنْ وَلَدِ أَبِي هَالَةَ زَوْجِ خَدِيجَةَ يُكْنَى أَبَا عَبْدِ اللَّهِ عَنِ ابْنٍ لِأَبِي هَالَةَ عَنِ الْحَسَنِ بْنِ عَلِيٍّ قَالَ سَأَلْتُ خَالِي هِنْدُ بْنُ أَبِي هَالَةَ وَكَانَ وَصَّافًا فَقُلْتُ صِفْ لِي مَنْطِقَ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ قَالَ كَانَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ مُتَوَاصِلَ الْأَحْزَانِ دَائِمَ الْفِكْرَةِ لَيْسَتْ لَهُ رَاحَةٌ طَوِيلُ السَّكْتِ لَا يَتَكَلَّمُ فِي غَيْرِ حَاجَةٍ يَفْتَتِحُ الْكَلَامَ وَيَخْتِمُهُ بِاسْمِ اللَّهِ تَعَالَى وَيَتَكَلَّمُ بِجَوَامِعِ الْكَلِمِ كَلَامُهُ فَصْلٌ لَا فُضُولَ وَلَا تَقْصِيرَ لَيْسَ بِالْجَافِي وَلَا الْمُهِينِ يُعَظِّمُ النِّعْمَةَ وَإِنْ دَقَّتْ لَا يَذُمُّ مِنْهَا شَيْئًا غَيْرَ أَنَّهُ لَمْ يَكُنْ يَذُمُّ ذَوَّاقًا وَلَا يَمْدَحُهُ وَلَا تُغْضِبُهُ الدُّنْيَا وَلَا مَا كَانَ لَهَا فَإِذَا تُعُدِّيَ الْحَقُّ لَمْ يَقُمْ لِغَضَبِهِ شَيْءٌ حَتَّى يَنْتَصِرَ لَهُ وَلَا يَغْضَبُ لِنَفْسِهِ وَلَا يَنْتَصِرُ لَهَا إِذَا أَشَارَ أَشَارَ بِكَفِّهِ كُلِّهَا وَإِذَا تَعَجَّبَ قَلَبَهَا وَإِذَا تَحَدَّثَ اتَّصَلَ بِهَا وَضَرَبَ بِرَاحَتِهِ الْيُمْنَى بَطْنَ إِبْهَامِهِ الْيُسْرَى وَإِذَا غَضِبَ أَعْرَضَ وَأَشَاحَ وَإِذَا فَرِحَ غَضَّ طَرْفَهُ جُلُّ ضَحِكِهِ التَّبَسُّمُ يَفْتَرُّ عَنْ مِثْلِ حَبِّ الْغَمَامِ.
al-Hasan ibn Ali, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade: Jag bad min morbror Hind ibn Abi Hala, som var skicklig på att beskriva människor, beskriva hur Guds Sändebud ﷺ talade och han sade: Guds Sändebud ﷺ var ständigt sorgsen och tankfull. Han hade ingen ro. Han var tyst under långa perioder, och talade inte i onödan. Han inledde och avslutade sitt tal med Guds, den Upphöjdes, namn. När han talade var han fåordig men orden var kärnfulla. Hans tal redde ut det som var falskt från det som var sant. Det innehöll inga överflödiga ord, men utelämnade inte heller sådant som var viktigt. Han var varken brysk eller förnedrande. Han högaktade [Guds] gåvor, även om de var ringa, och talade aldrig nedsättande om dem. Han talade varken illa om eller lovordade mat och dryck. Det jordiska livet och dess angelägenheter förargade honom inte, men om en rättighet kränktes kunde ingenting stilla hans vrede förrän han skipat rättvisa. Han greps aldrig av vrede för sin egen skull och inte heller hämnades han för sin egen skull. När han pekade, pekade han med hela handen, och när han blev förvånad vände han på den. När han talade gestikulerade han med handen, och slog den högra handens handflata mot undersidan på den vänstra handens tumme. När han blev förargad vände han sig bort, och när han gladdes sänkte han blicken. Hans skratt bestod huvudsakligen av leenden, som blottade [tänder vita] som hagelkorn.