2
Abū Qatādah har berättat att Guds Sändebud ﷺ talade till oss och sade:
”Ni kommer att färdas en kväll och en natt och nästa morgon, om Gud vill, når ni vatten.” Människorna begav sig i väg utan att ta befattning med varandra och Guds Sändebud ﷺ begav sig också i väg och färdades, enligt Abū Qatādahs berättelse, tills det blev midnatt. ”Och jag var vid hans sida. Guds Sändebud ﷺ slumrade till och satt lutad, [nära att] falla av sin kamel och jag närmade mig och utan att väcka honom stöttade jag honom till dess han satt upprätt på sitt riddjur. Han fortsatte färden till dess en stor del av natten var förbi och nu satt han [på nytt] lutad, [nära att] falla av kamelen. Jag stöttade honom utan att väcka honom till dess att han satt upprätt på djuret. Färden gick vidare och morgonen var nära. [Jag fann honom igen sittande] lutad med en större lutning än de två föregående gångerna och han hade så när fallit av. Jag kom och stöttade honom och han lyfte huvudet och sade: ’Vem är du?’ och jag svarade: ’Abū Qatādah.’ Han fortsatte: ’Hur länge har du färdats med mig så här?’ och jag svarade: ’Jag har varit med dig under denna natt.’ Då sade han: ’Må Gud beskydda dig eftersom du har skyddat Hans Sändebud!’ Så fortsatte han: ’Ser människorna oss här?. och ’Ser du någon?’Och jag svarade: ’Här kommer en ryttare. Och här kommer ännu en’, till dess sju av oss hade samlats där. Då gick Profeten av vägen och lade sig till rätta [för att sova] och sade: ’Vaka över våra böner.’
Guds Sändebud ﷺ var den förste som vaknade och han hade solen i ryggen. Vi steg upp med oro i sinnet. Men han sade: ’Rid vidare!’ Och vi red vidare tills solen var helt uppe. Då steg han av och bad om en vattenkruka som jag hade med mig och där det fanns en smula vatten och därmed gjorde han en lättare rituell tvagning [än han brukade göra]. Sedan sade han till ’Abū Qatādah: ’Vaka över din vattenkruka – den kommer att låta tala om sig.’Dessa ord besannades. Det lilla vatten som fanns i krukan visade sig nämligen med Profetens välsignelse räcka till för att ett stort antal människor skulle få dricka sig otörstiga. Därefter ropade Bilāl ut bönen och Guds Sändebud ﷺ bad två raka‘āt och förrättade sedan den tidiga morgonbönen så som han förrättade den varje dag. Så red han vidare och vi red med honom och några av oss började viska sinsemellan om hur böner som man försummat skulle kunna gottgöras. Då sade han: ’Är inte [mitt liv] ett exempel för er? Sömn är inte försummelse;Denna underlåtenhet är nämligen inte en uppsåtlig försummelse utan en följd av omständigheter, t.ex. sömn, över vilka människan inte har kontroll. försummelse begår den som [avsiktligt] skjuter på bönen till dess det är tid för nästa bön. Den som har gjort detta [dvs. skjutit på bönen på grund av sömn eller andra omständigheter över vilka han inte kan råda] skall därför förrätta den [bön han underlåtit] när han blir medveten [om underlåtelsen] och nästa dag skall han förrätta bönen vid föreskriven tid.’
Därefter sade han: Hur tror ni att människorna har burit sig åt nu?’ [Ingen svarade och Profeten ﷺ] fortsatte: ’Redan på morgonen saknade de sin Profet, men Abū Bakr och ‘Umar har sagt dem: ’Profeten ﷺ kommer efter er; han är inte den som [går före och] lämnar er bakom sig’, men de svarade att Guds Sändebud ﷺ [tvärtom] var framför er. Om de hade följt Abū Bakr och ‘Umar hade de varit på rätt väg. Så kom vi till slut fram till de [andra], då dagen redan var långt framskriden och hettan hade ökat och [följeslagarna] sade: ’Vi förgås av törst!’ Och han svarade: ’Ni kommer inte att gå under’ och ’Hämta min bägare och vattenkrukan’ och Guds Sändebud ﷺ började hälla upp [vatten åt dem] och Abū Qatādah gav dem att dricka. När människorna fick se vattnet i krukan störtade de fram för att komma åt det. Och Profeten ﷺ sade: ’Visa att ni kan uppföra er! Ni kommer alla att få dricka er otörstiga.’ De gjorde som han sade och Guds Sändebud ﷺ började hälla upp och [sade Abū Qatādah] jag gav dem att dricka, till dess det inte var någon kvar utom jag själv och Profeten ﷺ. Han fyllde bägaren och sade till mig: ’Drick!’ Men jag svarade: ’Jag dricker inte förrän du, Guds Sändebud, har druckit.’ Då sade han: ”Den som betjänar folket är den siste som dricker.’ Då drack jag och Guds Sändebud ﷺ drack, och människorna kom till [platsen där de hade fått] vatten, lugna och nöjda”. – [En man vid namn] ‘Abdallāh b. Rabāh sade: ”Denna hadīth vill jag berätta i stora moskén.” Men ‘Imrān b. Husayn sade: ”Hör på. unge man! Hur avser du berätta den? Jag var också med bland ryttarna den natten.” [Och ‘Abdallāh] sade: ”Då vet du bäst vad som hände.” [och vidare:] ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är en av Hjälparna (al-ansār) Då sade han: ”[Nej] berätta den själv. Du känner bättre till berättelsen.” [Och‘Abdallāh sade:] ”Alltså berättade jag den för folket.” Då sade ‘Imrān: ”Jag var också med den natten, men jag vet ingen som har bevarat händelserna i minnet bättre än du.”
Muslim redovisar två traditioner med åberopande av ‘Imrān b. Husayn och som berör samma händelse som den nu återgivna, men med ett tillägg som berättar att de träffade på en kvinna i öknen som var väl försedd med vatten. Sedan kvinnan fått tala med Profeten ﷺ lät hon honom och hans följeslagare dricka sitt lystmäte och några av dem fick också göra rituell tvagning i det vatten hon hade med sig. Efter detta visade det sig att hennes vattenläglar fortfarande var så fulla att de var nära att spricka. Hon återvände som muslim till sin by och berättade vad hon varit med om. Och genom henne ledde Gud dessa människor till Islam.