2
Ännu en tradition med Abū Wā’il som sagesman lyder: En dag gick vi efter gryningsbönen till ‘Abdallāh b. Mas‘ūd och hälsade vid dörren. Vi fick tillsägelse att stiga in men vi stod kvar en stund vid dörren. Då kom en slavflicka ut och frågade: ”Stiger ni inte in?” Vi steg då in och fann honom sittande i färd med att prisa Guds härlighet och han sade: ”Vad hindrade er att stiga in när ni hade fått tillstånd?” Vi svarade: ”Ingenting hindrade oss annat än tanken att någon i huset kanske ännu sov.” Han sade: ”Menar ni att någon i Ibn Umm ‘Abds familj hänger sig åt lättja eller overksamhet?” Sedan återgick han till sin lovprisning till dess han trodde att solen gått upp och han bad flickan se om den gått upp. Hon såg efter men den hade ännu inte gått upp. Och han fortsatte att lovprisa Gud tills han på nytt trodde att solen hade gått upp och då flickan på hans begäran såg efter, hade den just gått upp. [‘Abdallāh] sade: ”Lov och pris ske Gud, som inte ställt oss till svars denna dag (Mehdī [en av förmedlarna] sade att han trodde orden var: ”som inte förgjort oss”) för våra synder.” – En av de [kringstående] sade: ”Jag har i natt läst alla mufassal-suror.” Och ‘Abdallāh sade: ”Det måste ha gått snabbt som när man läser poesi. Vi har sannerligen hört Koranen läsas och jag har i klart minne hur Guds Sändebud ﷺ läste dem. De var arton, dessa mufassal-suror, [och därtill] två ur den grupp som inleds med Hā Mīm.” – Med åberopande av Shaqīq respektive Abū Wā’il redovisas ytterligare två traditioner, som återger utsagan av en man från Banū Badjīlah, namngiven i en av dem, och där man i båda återfinner ‘Abdallāh b. Mas‘ūds jämförelse med läsningen av poesi i snabb takt, och i den ena tjugo nämns som antalet suror av typen mufassal.