3
I en andra hadīth, också återgiven av Djābir b. ‘Abdallāh vari nämns att det var den dag då Guds Sändebuds son Ibrāhīm ﷺ dog, förekommer en snarlik beskrivning av den exceptionella form som bönen vid solförmörkelsen fick under Profetens ledning ﷺ. Här nämns därtill en förflyttning av de bedjande männen bakåt till i närheten av kvinnornas plats och därefter på nytt tillbaka till de ursprungliga platserna. Samma förmaning att förrätta bön vid sol- eller månförmörkelse ges här och berättelsen innehåller liknande beskrivningar som den föregående av Profetens syner ﷺDen utformning som här redovisas av bönen vid solförmörkelse (och månförmörkelse) är uppenbarligen av helt exceptionell karaktär och kan därför inte upprepas. Bönen vid dessa händelser skall alltså ske enligt vanliga regler med två läsningar i stående ställning, två bugningar och två nedfall. Både läsningarna och bugningarna bör göras så långa som möjligt. av Paradiset och Helvetet.
Muslim redovisar ytterligare följande tradition om bönen vid solförmörkelse med Asmā’ som sagesman; hon berättar: ”Den dag det blev solförmörkelse gick jag till [min syster] ‘Ā’ishah, som var i färd att be. Jag sade: ’Vad är det med människorna? De ber ju!’ Hon visade med huvudet mot himlen och jag frågade ’Är det ett tecken?’ Hon svarade: ’Ja. Guds Sändebud ﷺ drog ut på läsningen i bönen så länge att jag så när hade svimmat men jag tog en vattenlägel vid min sida och stänkte över huvud och ansikte. Då avslutade Guds Sändebud ﷺ bönen och solen lyste klart. Och han vände sig till människorna och sade, efter att ha lovprisat Gud: ’Jag har inte sett något som jag inte har sett förut, just från denna min plats, ja, också Paradiset och Helvetet. Det har uppenbarats för mig att ni kommer att utsättas för provet i graven, något liknande vad Dadjdjāl skall låta er undergå. – Asmā’ visste inte säkert vilket ord han använt, qarīban (närgränsande) eller mithl (’liknande’) – och var och en av er kommer att föras fram och tillfrågas: ’Vad vet du om denne man, är han en mū’min (troende) eller en (mū’qin) en djupt övertygad?’ – och om han säger: ’Han är Muhammed och Guds Sändebud. Han kom till oss med klara vittnesbörd och vägledning och vi lyssnade till honom och lydde honom’ (detta sagt tre gånger), får han svaret: ’Sov! Vi visste att du trodde på honom. Sov, du rättfärdige!’ Men vad hycklaren och tvivlaren beträffar – Asmā’ visste inte vilket ord han hade använt, munāfiq (hycklare) eller murtāb (tvivlare) – lär han säga: ’Jag vet inte. Vad jag har sagt är vad jag har hört människor säga.’Innebörden torde vara ”Jag har inte sagt något av hjärtats övertygelse, det är bara en läpparnas bekännelse”.
Efter denna hadīth redovisas ytterligare 18 berättelser om bönen vid solförmörkelsen där den ena eller andra detaljen framställs med viss variation, dock utan att tillföra berättelsen något väsentligt nytt.