3
Nu berättade Ibn ‘Abbās: ”Vi var med de Troendes anförare ‘Umar b. al-Khattāb och nådde Baydā’Baydā’, en plats mellan Medina och Mekka. och där intill ett träd befann sig en man och han bad mig gå och ta reda på vem han var. Jag gick dit och fick klart för mig att det var Suhayb. Jag återvände med beskedet att det var Suhayb och ‘Umar sade: ’Säg till honom att komma till oss.’ Jag sade att han hade sin familj med sig och ‘Umar sade: ’Ja, även om hans familj är med honom bör han komma till oss.’ (Troligen var det så Ayyūb [en av förmedlarna] sade.) När vi kom fram [till Medina], var det kort innan de Troendes anförare blev sårad och Suhayb kom och ropade [med hög röst]: ’Ack, min broder!Medinabon Suhayb hade knutits med broderskapsband till ‘Umar när Profeten ﷺ efter utvandringen från Mekka införde denna ordning mellan de s.k. Hjälparna och Utvandrarna. Ack, vilket elände, vår följeslagare!’ Men ‘Umar sade: ’Visste du inte’ (eller ’hörde du inte’) och enligt Ayyūb (’du visste ju’ eller ’du har ju hört’) att Guds Sändebud ﷺ har sagt: ’Den döde straffas på grund av hans efterlevandes [överdrivna] jämmer.’ Ibn ‘Umar och ‘Abdallāh b. Abī Mulaykah [som sagesman för traditionen] gjorde detta uttalande till en allmän regel, fastän ‘Umar själv hade sagt ’viss [överdriven jämmer]’ Jag [förmedlaren ‘Abdallāh] reste mig då och gick till ‘Ā’ishah och berättade vad Ibn ‘Umar hade sagt och hon svarade: ’Nej, vid Gud! Guds Sändebud ﷺ har inte sagt att den döde straffas enbart för ett enda jämmerrop. Vad han sade var att Gud ger förnekaren av tron ytterligare straff för hans närmastes jämmerrop, det är Gud som ger er orsak att skratta och att gråta och på ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda.’ – Enligt förmedlaren Ayyūb sade Ibn Abī Mulaykah att när ‘Ā’ishah enligt Al-Qāsim b. Muhammed fick höra vad ‘Umar och Ibn ‘Umar hade sagt, sade hon: ’Detta som ni har berättat för mig är sannerligen varken från lögnare eller från sådana som påstås vara lögnare, men man kan [ibland] höra fel.’” Till ‘Ā’ishah framfördes att Hishām b. ‘Urwah med åberopande av sin far hade återgett ‘Umars ord att den döde straffas för den högljudda klagan och jämmer som hans närmaste hänger sig åt vid hans bortgång. Till detta sade hon: ”Måtte Gud vara barmhärtig mot Abū ‘Abd ar-Rahmān (Ibn ‘Umars tillnamn)! Han hörde något som han sedan inte riktigt kunde dra sig till minnes. Vad som hände var att ett judiskt liktåg passerade förbi Guds Sändebud med högljudd jämmer och klagorop och han sade: ’Ni jämrar er och han blir straffad.’” – I en annan version av denna hadīth med samma sagesmän sägs att ‘Ā’ishah fick berättat det som Ibn ‘Umar hade sagt [som hadīth marfū‘, dvs. återförd till Profeten själv ﷺ], nämligen att den döde straffas för högljudd klagan och jämmer varåt hans närmaste hänger sig efter hans bortgång och sade: ”Han har tagit miste eller glömt. Guds Sändebud sade ingenting annat än att han [den döde] straffas för sina fel eller sina synder och nu är det hans familj som jämrar sig. Detta påminner om vad han sade om brunnen i Badr, nämligen att Guds Sändebud ﷺ stod invid den dagen för [slaget vid] Badr, där kropparna efter de dödade avgudadyrkarna låg, och han sade vad han hade att säga, nämligen ’De hör vad jag säger’ och här tog han [Ibn ‘Umar] fel. [Profeten ﷺ] sade bara: ’Nu vet de fullt och fast att vad jag brukade säga till dem är sant’” Efter detta läste hon: Du kan inte förmå de döda att höra (27:80) och du kan inte förmå dem att lyssna som är [andligen döda och] begravda (35:22) – dvs. när de redan har intagit sina platser i helvetet.Det finns olika uppfattningar om denna hadīth. Vad ‘Ā’ishah ville framhålla var att Ibn ‘Umar inte förstod innebörden av Profetens ord ﷺ. När han talade om straffet för den döde som följde av hans närmastes jämmerrop över honom menade han den döde juden, vars plågor växte i hans övergivna belägenhet. ‘Ā’ishah (Gvhn) gav som stöd för sin ståndpunkt ett annat exempel på hur ‘Abdallāh b. ‘Umar missförstod Profetens ord. Vad orden som ‘Abdallāh hade uppfattat som annahum la-yasma‘ūna anna mā kuntu aqūlu lahum haqq men vars rätta lydelse var annahum la-ya‘lamūna etc. gäller borde innebörden ha varit fullt klar, nämligen: ’Nu vet de fullt och fast att vad jag brukade säga till dem är sant’ (inte ’nu hör de’ eller ’nu får de höra’ etc.). Med denna tradition som grund förklarar Ibn Hadjar Asqalānī att ‘Ā’ishah förkastar Ibn ‘Umars ovan återgivna uttalande. Men många hadīth-experter accepterar hans ord som giltiga. Då Koranen säger att ”du inte kan förmå de döda att höra” betyder det att deras hjärtan är till den grad döda att de inte uppfattar någonting som sant. Det har däremot ingenting att göra med de dödas förmåga att lyssna.