262. 8

(1) Denna hadīth har varit föremål för upphettade diskussioner mellan flera parter. ‘Ā’ishah och Ibn ‘Abbās ansåg att kalifen ‘Umar och hans berömde son ‘Abdallāh kunde ha missförstått Profetens ord ﷺ; det är nämligen omöjligt att han skulle ha sagt något som stod i uppenbar strid med Koranens anda: På ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda (6:164, 17:15, 35:18, 39:7 och 53:38). Ingen kan därför straffas för en annan människas synder och det är således otänkbart att Gud, den Barmhärtige, skulle straffa den döde för de fel som begåtts av hans familj. Detta är alltså ‘Ā’ishah och Ibn ‘Abbās’ ståndpunkt. Den motsatta ståndpunkten som några andra följeslagare intar är att inget missförstånd föreligger från kalifen ‘Umars eller hans sons sida. ‘Umar påminde sin dotter Hafsah, Profetens hustru, om hennes plikt att också i detta svåra läge visa prov på tålamod och inte hämningslöst ge sig hän åt en sorg som kanske skulle ta sig utlopp i högljudd jämmer. Bestraffningen av den döde på grund av de anhörigas klagorop har tillkännagetts för den som med tanke på sitt framtida frånfälle uppmanar sina närmaste att då i enlighet med förislamisk sedvänja ge utlopp för sin sorg i högljudd jämmer och veklagan. Vad ‘Umar gjorde var ingenting annat än varna dem för denna sed och framhålla att den som underlåter att varna förtjänar straff.

(1) Dvs. han – detta gäller också ‘Abdallāh b. Abī Mulaykah såsom sagesman för denna hadīth – begränsade den inte till att gälla enbart judarna som ‘Ā’ishah (jfr hennes ord återgivna i närmast föregående tradition) och inte heller reducerade han den, som några andra, till att vara ett råd eller en uppmaning.

(1) Baydā’, en plats mellan Medina och Mekka.

(2) Medinabon Suhayb hade knutits med broderskapsband till ‘Umar när Profeten ﷺ efter utvandringen från Mekka införde denna ordning mellan de s.k. Hjälparna och Utvandrarna.

(3) Det finns olika uppfattningar om denna hadīth. Vad ‘Ā’ishah ville framhålla var att Ibn ‘Umar inte förstod innebörden av Profetens ord ﷺ. När han talade om straffet för den döde som följde av hans närmastes jämmerrop över honom menade han den döde juden, vars plågor växte i hans övergivna belägenhet. ‘Ā’ishah (Gvhn) gav som stöd för sin ståndpunkt ett annat exempel på hur ‘Abdallāh b. ‘Umar missförstod Profetens ord. Vad orden som ‘Abdallāh hade uppfattat som annahum la-yasma‘ūna anna mā kuntu aqūlu lahum haqq men vars rätta lydelse var annahum la-ya‘lamūna etc. gäller borde innebörden ha varit fullt klar, nämligen: ’Nu vet de fullt och fast att vad jag brukade säga till dem är sant’ (inte ’nu hör de’ eller ’nu får de höra’ etc.). Med denna tradition som grund förklarar Ibn Hadjar Asqalānī att ‘Ā’ishah förkastar Ibn ‘Umars ovan återgivna uttalande. Men många hadīth-experter accepterar hans ord som giltiga. Då Koranen säger att ”du inte kan förmå de döda att höra” betyder det att deras hjärtan är till den grad döda att de inte uppfattar någonting som sant. Det har däremot ingenting att göra med de dödas förmåga att lyssna.

(1) Detta var ett undantagstillstånd som gavs på grund av särskilda omständigheter och med hänsyn till den person som bad om det.