6
‘Īsā b. Hafs b. ‘Āsim b. ‘Umar b. al-Khattāb har berättat hur han följde med fadern på en resa till Mekka. ”Han ledde oss i middagsbönen, två raka‘āt. Därefter fortsatte han [ett stycke] och vi med honom, tills han nådde ett ställe där han gjorde halt och satt av. Han satte sig och vi satte oss tillsammans med honom. Han såg sig om i riktning mot den plats där han hade förrättat bönen och såg några människor som stod där och frågade vad de gjorde. Jag svarade att de förhärligade [Gud]. Då sade han: ’Om jag hade [velat] göra detta, skulle jag ha bett hela bönen [dvs. fyra raka‘āt]. Käre brorson! Jag har följt med Guds Sändebud ﷺ på resa och han bad aldrig mer än två raka‘āt så länge han levde.Ordagrant: ”till dess Gud kallade honom till sig.” Och jag har rest med Abū Bakr och han bad aldrig mer än två raka‘āt så länge han levde. Och jag har rest med ‘Umar och han bad aldrig mer än två raka‘āt så länge han levde. Och jag har rest med ‘Uthmān och han bad aldrig mer än två raka‘āt så länge han levde.Och Gud har sagt: I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme.’”På grund av vad Ibn ‘Umar sade enligt denna och nästföljande hadīth anses det riktigt att på resa avstå från de annars anbefallda bönerna om två raka‘āt i tillägg till de fem föreskrivna, dagliga bönerna, som brukar kallas sunnah. Enligt imam Shāfi‘ī kan sådana böner under resa ses som en ej föreskriven religiös handling, en ”överloppsgärning” (nāfilah). – I ännu en tradition med samma källa men med andra detaljer återges ord av Ibn ‘Umar med samma innebörd.