حَدَّثَنَا ابْنُ أَبِي عُمَرَ قَالَ حَدَّثَنَا سُفْيَانُ عَنْ مُحَمَّدِ بْنِ الْمُنْكَدِرِ عَنْ عُرْوَةَ عَنْ عَائِشَةَ قَالَتِ اسْتَأْذَنَ رَجُلٌ عَلَى رَسُولِ اللَّهِ ﷺ وَأَنَا عِنْدَهُ فَقَالَ: بِئْسَ ابْنُ الْعَشِيرَةِ أَوْ أَخُو الْعَشِيرَةِ ثُمَّ أَذِنَ لَهُ فَأَلَانَ لَهُ الْقَوْلَ فَلَمَّا خَرَجَ قُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ قُلْتَ مَا قُلْتَ ثُمَّ أَلَنْتَ لَهُ الْقَوْلَ فَقَالَ: يَا عَائِشَةُ إِنَّ مِنْ شَرِّ النَّاسِ مَنْ تَرَكَهُ النَّاسُ أَوْ وَدَعَهُ النَّاسُ اتِّقَاءَ فُحْشِهِ.
Aisha, må Gud vara nöjd med henne, sade: Jag var hos Guds Sändebud ﷺ när en man bad om tillåtelse att få komma in. Profeten sade: ”Han är en usel son bland sina stamfränder (eller: Han är en usel broder bland sina stamfränder).” Sedan gav han honom tillåtelse att komma in, och talade vänligt med honom. När mannen hade gått sade jag: ”Guds Sändebud, först sade du som du gjorde och sedan talade du vänligt med honom!” Han sade: ”Aisha, till de allra värsta människorna hör de som andra lämnar ifred (eller: lämnar därhän) för att därmed skydda sig mot deras oförskämda beteende.”