حَدَّثَنَا سُفْيَانُ بْنُ وَكِيعٍ قَالَ حَدَّثَنَا جُمَيْعُ بْنُ عُمَرَ بْنِ عَبْدِ الرَّحْمَنِ الْعِجْلِيُّ قَالَ أَنْبَأَنَا رَجُلٌ مِنْ بَنِي تَمِيمٍ مِنْ وَلَدِ أَبِي هَالَةَ زَوْجِ خَدِيجَةَ وَيُكْنَى أَبَا عَبْدِ اللَّهِ عَنِ ابْنٍ لِأَبِي هَالَةَ عَنِ الْحَسَنِ بْنِ عَلِيٍّ قَالَ قَالَ الْحُسَيْنُ سَأَلْتُ أَبِي عَنْ سِيرَةِ النَّبِيِّ ﷺ فِي جُلَسَائِهِ فَقَالَ كَانَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ دَائِمَ الْبِشْرِ سَهْلَ الْخُلُقِ لَيِّنَ الْجَانِبِ لَيْسَ بِفَظٍّ وَلَا غَلِيظٍ وَلَا صَخَّابٍ وَلَا فَحَّاشٍ وَلَا عَيَّابٍ وَلَا مُشَاحٍ يَتَغَافَلُ عَمَّا لَا يَشْتَهِي وَلَا يُؤْيِسُ مِنْهُ رَاجِيهِ وَلَا يُخَيَّبُ فِيهِ قَدْ تَرَكَ نَفْسَهُ مِنْ ثَلَاثٍ الْمِرَاءِ وَالْإِكْثَارِ وَمَا لَا يَعْنِيهِ وَتَرَكَ النَّاسَ مِنْ ثَلَاثٍ كَانَ لَا يَذُمُّ أَحَدًا وَلَا يَعِيبُهُ وَلَا يَطْلُبُ عَوْرتَهُ وَلَا يَتَكَلَّمُ إِلَّا فِيمَا رَجَا ثَوَابَهُ وَإِذَا تَكَلَّمَ أَطْرَقَ جُلَسَاؤُهُ كَأَنَّمَا عَلَى رُءُوسِهِمُ الطَّيْرُ فَإِذَا سَكَتَ تَكَلَّمُوا لَا يَتَنَازَعُونَ عِنْدَهُ الْحَدِيثَ وَمَنْ تَكَلَّمَ عِنْدَهُ أَنْصَتُوا لَهُ حَتَّى يَفْرُغَ حَدِيثُهُمْ عِنْدَهُ حَدِيثُ أَوَّلِهِمْ يَضْحَكُ مِمَّا يَضْحَكُونَ مِنْهُ وَيَتَعَجَّبُ مِمَّا يَتَعَجَّبُونَ مِنْهُ وَيَصْبِرُ لِلْغَرِيبِ عَلَى الْجَفْوَةِ فِي مَنْطِقِهِ وَمَسْأَلَتِهِ حَتَّى إِنْ كَانَ أَصْحَابُهُ لَيَسْتَجْلِبُونَهُمْ وَيَقُولُ إِذَا رَأَيْتُمْ طَالِبَ حَاجَةٍ يِطْلُبُهَا فَأَرْفِدُوهُ وَلَا يَقْبَلُ الثَّنَاءَ إِلَّا مِنْ مُكَافِئٍ وَلَا يَقْطَعُ عَلَى أَحَدٍ حَدِيثَهُ حَتَّى يَجُوزَ فَيَقْطَعُهُ بِنَهْيٍ أَوْ قِيَامٍ.
al-Hasan berättar att al-Husayn, må Gud vara nöjd med dem båda, sade: Jag frågade min far om hur Profeten ﷺ uppförde sig när han satt i sällskap med andra, och han svarade: ”Guds Sändebud hade alltid en glad uppsyn. Han hade en lättsam karaktär och var mild till sin natur. Han var inte sträng eller hård och inte heller högljudd, oförskämd, förebrående eller trångsynt. Han blundade för sådant han inte tyckte om. Den som satte sina förhoppningar till honom fann ingen anledning till förtvivlan eller besvikelse. För egen del avstod han från tre saker: argumentation, omåttlighet och sådant som inte angick honom. För andras del avstod han från tre saker: han förebrådde eller klandrade inte andra, han sökte inte efter deras fel och brister och han talade endast om sådant han hoppades kunna erhålla belöning för. När han talade sänkte åhörarna sina huvuden [och satt stilla] som om det satt fåglar på deras huvuden. När han tystnade, talade de, och de argumenterade inte med varandra i hans närvaro. Om någon talade i hans närvaro, lyssnade de andra uppmärksamt tills denne talat till punkt. Den som kom först var också den som talade först. Han skrattade med dem när de skrattade och uttryckte sin förvåning över sådant som förvånade dem. Han fördrog tålmodigt främlingars bryskhet när de talade eller bad honom om något, och hans följeslagare tog rentav med sig sådana främlingar [till honom]. Han brukade säga: ’Om ni ser någon som är i behov av något, ska ni tillgodose hans behov.’ Han accepterade inte att bli lovordad, utom om han tidigare hade hjälpt den som lovordade honom. Han avbröt aldrig någon som talade, utom om talaren gick för långt, då avbröt han honom antingen genom att förbjuda honom att tala vidare eller genom att resa sig [och gå].”