Hadither

42. باب ما جاء في بكاء رسول الله ﷺ

(42) Om Guds Sändebuds ﷺ gråt

حَدَّثَنَا سُوَيْدُ بْنُ نَصْرٍ قَالَ حَدَّثَنَا عَبْدُ اللَّهِ بْنُ الْمُبَارَكِ عَنْ حَمَّادِ بْنِ سَلَمَةَ عَنْ ثَابِتٍ عَنْ مُطَرِّفٍ وَهُوَ ابْنُ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ الشِّخِّيرِ عَنْ أَبِيهِ قَالَ أَتَيْتُ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ وَهُوَ يُصَلِّي وَلِجَوْفِهِ أَزِيزٌ كَأَزِيزِ الْمِرْجَلِ مِنَ الْبُكَاءِ.

Mutarrif, som var son till Abdullah ibn al-Shikhkhir, har sagt att hans far, må Gud vara nöjd med honom, sade: Jag kom till Guds Sändebud ﷺ när han var i färd med att be, och hans gråt gav upphov till att ett vinande ljud, som ljudet från en [kokande] kittel, steg upp från hans bröst.

حَدَّثَنَا مَحْمُودُ بْنُ غَيْلَانَ قَالَ حَدَّثَنَا مُعَاوِيَةُ بْنُ هِشَامٍ قَالَ حَدَّثَنَا سُفْيَانُ عَنِ الْأَعْمَشِ عَنِ إِبْرَاهِيمَ عَنْ عُبَيْدَةَ عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ مَسْعُودٍ قَالَ قَالَ لِي رَسُولُ اللَّهِ ﷺ: اقْرَأْ عَلَيَّ فَقُلْتُ يَا رَسُولَ اللَّهِ أَقَرَأُ عَلَيْكَ وَعَلَيْكَ أُنْزِلَ قَالَ: إِنِّي أُحِبُّ أَنْ أَسْمَعَهُ مِنْ غَيْرِي فَقَرَأْتُ سُورَةَ النِّسَاءِ حَتَّى بَلَغْتُ {وَجِئِنَا بِكَ عَلَى هَؤُلَاءِ شَهِيدًا} قَالَ فَرَأَيْتُ عَيْنَيْ رَسُولِ اللَّهِ تَهْمِلَانِ.

Abdullah ibn Masud, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ sade till mig: ”Recitera [Koranen] för mig”. Jag sade: ”Guds Sändebud, ska jag recitera för dig, när det är för dig den har uppenbarats!?” Han svarade: ”Jag tycker om att höra den reciteras av någon annan än mig.” Jag reciterade suran al-Nisa, och när jag kom till versen: och Vi för dig fram som vittne mot dessa, såg jag tårar strömma ur Guds Sändebuds ögon.

حَدَّثَنَا قُتَيْبَةُ قَالَ حَدَّثَنَا جَرِيرٌ عَنْ عَطَاءِ بْنِ السَّائِبِ عَنْ أَبِيهِ عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَمْرٍو قَالَ انْكسفَتِ الشَّمْسُ يَوْمًا عَلَى عَهْدِ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ فَقَامَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ يُصَلِّي حَتَّى لَمْ يَكَدْ يَرْكَعُ ثُمَّ رَكَعَ فَلَمْ يَكَدْ يَرْفَعُ رَأْسَهُ ثُمَّ رَفَعَ رَأْسَهُ فَلَمْ يَكَدْ أَنْ يَسْجُدَ ثُمَّ سَجَدَ فَلَمْ يَكَدْ أَنْ يَرْفَعَ رَأْسَهُ ثُمَّ رَفَعَ رَأْسَهُ فَلَمْ يَكَدْ أَنْ يَسْجُدَ ثُمَّ سَجَدَ فَلَمْ يَكَدْ أَنْ يَرْفَعَ رَأْسَهُ فَجَعَلَ يَنْفُخُ وَيَبْكِي وَيَقُولُ: رَبِّ أَلَمْ تَعِدْنِي أَنْ لَا تُعَذِّبَهُمْ وَأَنَا فِيهِمْ رَبِّ أَلَمْ تَعِدْنِي أَنْ لَا تُعَذِّبَهُمْ وَهُمْ يَسْتَغْفِرُونَ وَنَحْنُ نَسْتَغْفِرُكَ فَلَمَّا صَلَّى رَكْعَتَيْنِ انْجَلَتِ الشَّمْسُ فَقَامَ فَحَمِدَ اللَّهَ تَعَالَى وَأَثْنَى عَلَيْهِ ثُمَّ قَالَ: إِنَّ الشَّمْسَ وَالْقَمَرَ آيَتَانِ مِنْ آيَاتِ اللَّهِ لَا يَنْكَسِفَانِ لِمَوْتِ أَحَدٍ وَلَا لِحَيَاتِهِ فَإِذَا انْكَسَفَا فَافْزَعُوا إِلَى ذِكْرِ اللَّهِ تَعَالَى.

Abdullah ibn Amr, må Gud vara nöjd med honom, sade: Solen förmörkades en dag under Guds Sändebuds ﷺ livstid. Han reste sig för att förrätta bönen och stod upp som om han aldrig tänkte buga sig. Sedan bugade han sig som om han aldrig tänkte resa huvudet. Därefter reste han huvudet och stod kvar som om han aldrig tänkte falla ned med ansiktet mot marken. Sedan föll han ned med ansiktet mot marken som om han aldrig tänkte lyfta huvudet. Därefter lyfte han huvudet och satt kvar som om han aldrig tänkte falla ned med ansiktet mot marken. Sedan föll han ned med ansiktet mot marken som om han aldrig tänkte lyfta huvudet. Han snörvlade och grät, och sade: ”Herre, har Du inte lovat mig att Du inte ska straffa dem när jag ännu är mitt ibland dem? Herre, har Du inte lovat mig att Du inte ska straffa dem så länge de och vi vädjar om förlåtelse!?” När han bett två raka blev solen åter synlig. Han reste sig, prisade och lovordade Gud, den Upphöjde, och sade sedan: ”Solen och månen är två av Guds tecken. De förmörkas inte på grund av att någon dör eller lever, och när en av dem förmörkas ska ni ta er tillflykt till åminnelsen av Gud, den Upphöjde.”

حَدَّثَنَا مَحْمُودُ بْنُ غَيْلَانَ قَالَ حَدَّثَنَا أَبُو أَحْمَدَ قَالَ حَدَّثَنَا سُفْيَانُ عَنْ عَطَاءِ بْنِ السَّائِبِ عَنْ عِكْرِمَةَ عَنِ ابْنِ عَبَّاسٍ قَالَ أَخَذَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ ابْنَةً لَهُ تَقْضِي فَاحْتَضَنَهَا فَوَضَعَهَا بَيْنَ يَدَيْهِ فَمَاتَتْ وَهِيَ بَيْنَ يَدَيْهِ وَصَاحَتْ أُمُّ أَيْمَنَ فَقَالَ يَعْنِي ﷺ: أَتَبْكِينَ عِنْدَ رَسُولِ اللَّهِ فَقَالَتْ أَلَسْتُ أَرَاكَ تَبْكِي قَالَ: إِنِّي لَسْتُ أَبْكِي إِنَّمَا هِيَ رَحْمَةٌ إِنَّ الْمُؤْمِنَ بِكُلِّ خَيْرٍ عَلَى كُلِّ حَالٍ إِنَّ نَفْسَهُ تُنْزَعُ مِنْ بَيْنِ جَنْبَيْهِ وَهُوَ يَحْمَدُ اللَّهَ عَزَّ وَجَلَّ.

Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade: Guds Sändebud ﷺ tog upp en av sina döttrar när hon låg för döden. Han omfamnade henne och lade henne framför sig, och hon avled där hon låg. Umm Ayman gav ifrån sig ett skrik, och han, det vill säga Profeten, sade: ”Gråter du i Guds Sändebuds närvaro?” Hon sade: ”Ser jag inte att du också gråter?” Han svarade: ”Jag gråter inte [på det sättet], utan av medömkan. Den troende har det alltid bra under alla omständigheter. Han prisar Gud, den Mäktige och Ärorike, till och med när hans själ rycks ifrån honom.”

حَدَّثَنَا مُحَمَّدُ بْنُ بَشَّارٍ قَالَ حَدَّثَنَا عَبْدُ الرَّحْمَنِ بْنُ مَهْدِيٍّ قَالَ حَدَّثَنَا سُفْيَانُ عَنْ عَاصِمِ بْنِ عُبَيْدِ اللَّهِ عَنِ الْقَاسِمِ بْنِ مُحَمَّدٍ عَنْ عَائِشَةَ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ قَبَّلَ عُثْمَانَ بْنَ مَظْعُونٍ وَهُوَ مَيِّتٌ وَهُوَ يَبْكِي أَوْ قَالَ عَيْنَاهُ تُهْرَاقَانِ.

Aisha, må Gud vara nöjd med henne, sade: Guds Sändebud ﷺ grät (eller: fällde tårar) och kysste Uthman ibn Maz’un, när han hade avlidit.

حَدَّثَنَا إِسْحَاقُ بْنُ مَنْصُورٍ قَالَ أَخْبَرَنَا أَبُو عَامِرٍ قَالَ حَدَّثَنَا فُلَيْحٌ وَهُوَ ابْنُ سُلَيْمَانَ عَنْ هِلَالِ بْنِ عَلِيٍّ عَنْ أَنَسِ بْنِ مَالِكٍ قَالَ شَهِدْنَا ابْنَةً لِرَسُولِ اللَّهِ ﷺ وَرَسُولُ اللَّهِ جَالِسٌ عَلَى الْقَبْرِ فَرَأَيْتُ عَيْيَنْهِ تَدمَعَانِ فَقَالَ: أَفِيكُمْ رَجُلٌ لَمْ يُقَارِفِ اللَّيْلَةَ قَالَ أَبُو طَلْحَةَ أَنَا قَالَ: انْزِلْ فَنَزَلَ فِي قَبْرِهَا.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Vi närvarade när en av Guds Sändebuds ﷺ döttrar begravdes. Han satt vid graven och jag såg tårar strömma ur hans ögon. Han frågade: ”Finns det någon bland er som inte har haft intimt umgänge denna natt?”, och Abu Talha, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Jag”. Han sade då: ”Gå ned [i graven]”, varpå han gick ned i graven.