49. باب ما جاء في عيش النبي ﷺ

al-Numan ibn Bashir, må Gud vara nöjd med honom, sade: Åtnjuter ni inte mat och dryck i så stora mängder som ni önskar er? [Vid Gud,] jag såg er Profet ﷺ när han inte ens kunde finna den sämsta sortens dadlar att fylla sin mage med.

Aisha, må Gud vara nöjd med henne, sade: Vi, Muhammads familj, kunde tillbringa en hel månad utan att tända en eld. Det enda som fanns var torkade dadlar och vatten.

Abu Talha, må Gud vara nöjd med honom, sade: Vi klagade över att vi var hungriga hos Guds Sändebud ﷺ och blottade våra magar för att visa [att var och en av oss hade bundit fast] en sten vid magen. Guds Sändebud ﷺ blottade då sin mage för att visa två stenar [som bundits fast vid magen].

Abu Isa [al-Tirmidhi] sade: ”Detta är en ovanlig (gharib) hadith som förmedlats av Abu Talha och vi känner bara till den från denna källa. Orden ”blottade våra magar för att visa [att var och en av oss bundit fast] en sten vid magen”, betyder att de hade bundit en sten vid magen för att lindra påfrestningarna och mattheten som kom sig av hungern.

Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ gick ut vid en tidpunkt då han vanligtvis inte brukade gå ut och då han vanligtvis inte brukade träffa någon. Abu Bakr kom ut till honom, och Profeten frågade honom: ”Vad fick dig att komma, Abu Bakr?” Han svarade: ”Jag gick ut för att träffa Guds Sändebud ﷺ, betrakta hans ansikte och för att hälsa honom med fridshälsningen.” En kort stund senare dök även Umar upp, och Profeten frågade: ”Vad var det som fick dig att komma, Umar?”. Han svarade: ”Hunger, Guds Sändebud.” Profeten sade: ”Jag har också känt av något av detta.” De begav sig därför iväg till Abu al-Haytham ibn al-Tayhan al-Ansari, som ägde många palmer och får. Han hade ingen tjänare och de kunde inte finna honom [i hans hem]. De frågade hans hustru var hennes make höll hus och hon svarade: ”Han gick för att hämta dricksvatten till oss.” Det dröjde inte länge förrän Abu al-Haytham dök upp bärande på ett vattenskinn fyllt med vatten. Han lade ned vattenskinnet och gick för att omfamna Profeten ﷺ. Därefter sade han: ”Må min far och min mor bli lösen för dig!”. Sedan tog han med dem till sin trädgård och lade ut en filt för dem [att sitta på]. Därefter gick han fram till en palm och återvände med en dadelklase som han lade ned [hos dem]. Profeten ﷺ frågade: ”Varför valde du inte bara ut några mogna dadlar åt oss?”, och han svarade: ”Guds Sändebud, jag ville att ni skulle välja (eller: ta) de mogna och de omogna dadlar ni själva ville ha.” De åt och drack av vattnet, och Guds Sändebud ﷺ sade: ”Vid Honom som håller mitt liv i Sin hand, detta är det goda som ni har skänkts här i livet och som ni kommer att ställas till svars för på Uppståndelsens dag: svalkande skugga, goda och färska dadlar och kallt vatten!” Abu Haytham gick iväg för att laga mat till dem, och Profeten ﷺ sade: ”Slakta inte ett får som mjölkar”. Han slaktade en fyra månader gammal get (eller: en get som ännu inte fyllt ett år), [tillagade den] och ställde fram den till dem. De åt och Profeten ﷺ frågade: ”Har du en tjänare?”, ”Nej”, svarade han. Han sade: ”Kom då när det finns krigsfångar hos oss.” [Vid ett senare tillfälle] fördes två fångar fram till Profeten ﷺ. Abu Haytham kom till honom, och Profeten ﷺ sade: ”Välj en av dem”. Han sade: ”Guds Sändebud, välj du åt mig”. Profeten sade: ”Den som blir rådfrågad har fått ett förtroende. Ta den här, jag såg honom nämligen be, och jag uppmanar dig att behandla honom väl.” Abu Haytham återvände till sin hustru och berättade för henne vad Guds Sändebud ﷺ hade sagt. Hans hustru sade då: ”Du kommer aldrig att kunna iaktta de rättigheter Profeten ﷺ uppmanade dig att iaktta, utom genom att befria honom.” Han sade: ”Då är han fri.” Guds Sändebud ﷺ sade [när han fick reda på vad hon hade sagt till sin man]: ”Gud har inte sänt någon profet eller utsett någon kalif utan att han vid sin sida har haft två slag av förtrogna vänner: några som påbjuder honom att göra det goda och förbjuder honom från att göra det onda, och andra som inte upphör att vara fördärvliga för honom. Den som beskyddas från sådana onda vänner har sannerligen blivit beskyddad.”

Sad ibn Abi Waqqas, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade: Jag var den som först spillde blod för Guds, den Mäktiges och Ärorikes, sak, och jag var den som först sköt en pil för Guds sak. Jag såg mig själv strida tillsammans med en grupp av Muhammads ﷺ följeslagare. Vi åt ingenting annat än trädens blad och frökapslar tills våra mungipor blev såriga och vår avföring såg ut som får- och kamelspillning. Och nu har Banu Asad [fräckheten att] tillrättavisa mig i religiösa angelägenheter! Om det är som de säger har jag sannerligen misslyckats, gått förlorad och låtit mina gärningar gå till spillo.

Khalid ibn Umayr och Shuways Abu al-Raqad, sade: Umar, må Gud vara nöjd med honom, sände iväg Utba ibn Ghazwan och sade: ”Dra fram tillsammans med dem som är med dig tills ni når den bortre gränsen av arabernas områden, och den hitre gränsen till icke-arabernas områden.” De drog fram tills de nådde Mirmad. Där fann de sådana här benvita stenar, och några av dem frågade: ”Vad är detta?”, och andra svarade: ”De kallas basra.” De drog vidare tills de befann sig mittemot en liten bro, varpå de sade: ”Det var hit ni beordrades att gå”, och sedan slog de läger, (och sedan återgav de hadithen i dess helhet). Utba ibn Ghazwan sade: ”Jag såg mig själv, när jag var en av sju personer som var tillsammans med Guds Sändebud ﷺ. Vi hade ingenting att äta, med undantag för trädens blad, och [vi åt av dem] tills våra mungipor blev såriga. Jag fann och tog upp en mantel från marken och delade den med Sad. Samtliga sju har nu utsetts till emirer över en stad, och ni kommer själva att få sätta emirerna efter oss på prov [för att se vad de går för].

Anas, må Gud vara nöjd med honom, har sagt att Guds Sändebud ﷺ sade: Man skrämde mig på grund av Gud[s religion], vid en tidpunkt då ingen annan blev skrämd, och man utsatte mig för oförätter på grund av Gud[s religion] vid en tidpunkt då ingen annan blev utsatt för oförätter. Trettio dagar och trettio nätter förflöt då varken jag eller Bilal hade något lämpligt som människoföda att äta, frånsett något [litet] som doldes av Bilals armhåla.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Profeten ﷺ åt aldrig både bröd och kött till lunch eller middag, utom när han hade gäster [dafaf]. Abdullah sade: ”Några av dem sade: ’[Dafaf] betyder många händer.’”

Nawfal ibn Iyas al-Hudhali sade: Abd al-Rahman ibn Awf, må Gud vara nöjd med honom, var vår bordskamrat, och han var en utmärkt bordskamrat! En dag tog han med oss till sitt hem. Han gick in [till sitt tvagningsrum], tvättade sig och kom sedan ut till oss med en bricka med bröd och kött. När den ställdes ned brast Abd al-Rahman i gråt. Jag frågade honom:”Varför gråter du, Abu Muhammad?”, och han svarade: ”Guds Sändebud ﷺ avled utan att vare sig han eller hans familj hade ätit sig mätta på kornbröd, och jag tror inte att vi har givits anstånd för att det är bättre för oss.