حَدَّثَنَا قُتَيْبَةُ بْنُ سَعِيدٍ قَالَ حَدَّثَنَا حَمَّادُ بْنُ زَيْدٍ عَنْ أَيُّوبَ عَنْ مُحَمَّدِ بْنِ سِيرِينَ قَالَ كُنَّا عِنْدَ أَبِي هُرَيْرَةَ وَعَلَيْهِ ثَوْبَانِ مُمَشَّقَانِ مِنْ كَتَّانٍ فَتَمَخَّطَ فِي أَحَدِهِمَا فَقَالَ بَخٍ بَخٍ يَتَمَخَّطُ أَبُو هُرَيْرَةَ فِي الْكَتَّانِ لَقَدْ رَأَيْتُنِي وَإِنِّي لَأَخِرُّ فِيمَا بَيْنَ مِنْبَرِ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ وَحُجْرَةِ عَائِشَةَ مَغْشِيًّا عَلَيَّ فَيَجِيءُ الْجَائِي فَيَضَعُ رِجْلَهُ عَلَى عُنُقِي يَرَى أَنَّ بِي جُنُونًا وَمَا بِي جُنُونٌ وَمَا هُوَ إِلَّا الْجُوعُ.
Muhammad ibn Sirin sade: Vi var hos Abu Hurayra, må Gud vara nöjd med honom, och han var klädd i två bomullsplagg som färgats med röd lera. Han snöt sig i det ena plagget och utbrast sedan: “Ser man på, ser man på, Abu Hurayra snyter sig i bomull! [Vid Gud], det fanns en tid då jag svimmade och blev liggande på marken mellan Guds Sändebuds ﷺ talarstol och Aishas hem, och att någon kom och satte sin fot på min nacke i tron att jag var vansinnig. Men jag led inte av vansinne utan av hunger.”