حَدَّثَنَا نَصْرُ بْنُ عَلِيٍّ الْجَهْضَمِيُّ قَالَ حَدَّثَنَا عَبْدُ اللَّهِ بْنُ دَاوُدَ قَالَ حَدَّثَنَا سَلَمَةُ بْنُ نُبَيْطٍ عَنْ نُعَيْمِ بْنِ أَبِي هِنْدَ عَنْ نُبَيْطِ بْنِ شَرِيطٍ عَنْ سَالِمِ بْنِ عُبَيْدٍ وَكَانَتْ لَهُ صُحْبَةٌ قَالَ: أُغْمِيَ عَلَى رَسُولِ اللَّهِ ﷺ فِي مَرَضِهِ فَأَفَاقَ فَقَالَ: حَضَرَتِ الصَّلَاةُ فَقَالُوا نَعَمْ فَقَالَ: مُرُوا بِلَالًا فَلْيُؤَذِّنْ وَمُرُوا أَبَا بَكْرٍ أَنْ يُصَلِّيَ للنَّاسِ أَوْ قَالَ بِالنَّاسِ قَالَ ثُمَّ أُغْمِيَ عَلَيْهِ فَأَفَاقَ فَقَالَ: حَضَرَتِ الصَّلَاةُ فَقَالُوا نَعَمْ فَقَالَ: مُرُوا بِلَالًا فَلْيُؤَذِّنْ وَمُرُوا أَبَا بَكْرٍ فَلْيُصَلِّ بِالنَّاسِ فَقَالَتْ عَائِشَةُ إِنَّ أَبِي رَجُلٌ أَسِيفٌ إِذَا قَامَ ذَلِكَ الْمَقَامَ بَكَى فَلَا يَسْتَطِيعُ فَلَوْ أَمَرْتَ غَيْرَهُ قَالَ ثُمَّ أُغْمِيَ عَلَيْهِ فَأَفَاقَ فَقَالَ: مُرُوا بِلَالًا فَلْيُؤَذِّنْ وَمُرُوا أَبَا بَكْرٍ فَلْيُصَلِّ بِالنَّاسِ فَإِنَّكُنَّ صَوَاحِبُ أَوْ صَوَاحِبَاتُ يُوسُفَ قَالَ فَأُمِرَ بِلَالٌ فَأَذَّنَ وَأُمِرَ أَبُو بَكْرٍ فَصَلَّى بِالنَّاسِ ثُمَّ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ وَجَدَ خِفَّةً فَقَالَ: انْظُرُوا لِي مَنْ أَتَّكِئِ عَلَيْهِ فَجَاءَتْ بَرِيرَةُ وَرَجُلٌ آخَرُ فَاتَّكَأَ عَلَيْهِمَا فَلَمَّا رَآهُ أَبُو بَكْرٍ ذَهَبَ لِينْكُصَ فَأَوْمَأَ إِلَيْهِ أَنْ يَثْبُتَ مَكَانَهُ حَتَّى قَضَى أَبُو بَكْرٍ صَلَاتَهُ ثُمَّ إِنَّ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ قُبِضَ فَقَالَ عُمَرُ وَاللَّهِ لَا أَسْمَعُ أَحَدًا يَذْكُرُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ قُبِضَ إِلَا ضَرَبْتُهُ بِسَيْفِي هَذَا قَالَ وَكَانَ النَّاسُ أُمِّيِّينَ لَمْ يَكُنْ فِيهِمْ نَبِيٌّ قَبْلَهُ فَأَمْسَكَ النَّاسُ فَقَالُوا يَا سَالِمُ انْطَلِقْ إِلَى صَاحِبِ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ فَادْعُهُ فَأَتَيْتُ أَبَا بَكْرٍ وَهُوَ فِي الْمَسْجِدِ فَأَتَيْتُهُ أَبْكِي دَهِشًا فَلَمَّا رَآنِي قَالَ أَقُبِضَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ قُلْتُ إِنَّ عُمَرَ يَقُولُ لَا أَسْمَعُ أَحَدًا يَذْكُرُ أَنَّ رَسُولَ اللَّهِ ﷺ قُبِضَ إِلَا ضَرَبْتُهُ بِسَيْفِي هَذَا فَقَالَ لِي انْطَلِقْ فَانْطَلَقْتُ مَعَهُ فَجَاءَ هُوَ وَالنَّاسُ قَدْ دَخَلُوا عَلَى رَسُولِ اللَّهِ ﷺ فَقَالَ يَا أَيُّهَا النَّاسُ أَفْرِجُوا لِي فَأَفْرَجُوا لَهُ فَجَاءَ حَتَّى أَكَبَّ عَلَيْهِ وَمَسَّهُ فَقَالَ {إِنَّكَ مَيِّتٌ وَإِنَّهُمْ مَيِّتُونَ} ثُمَّ قَالُوا يَا صَاحِبَ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ أَقُبِضَ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ قَالَ نَعَمْ فَعَلِمُوا أَنْ قَدْ صَدَقَ قَالُوا يَا صَاحِبَ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ أَيُصَلَّى عَلَى رَسُولِ اللَّهِ قَالَ نَعَمْ قَالُوا وَكَيْفَ قَالَ يَدْخُلُ قَوْمٌ فَيُكَبِّرُونَ وَيُصَلُّونَ وَيَدْعُونَ ثُمَّ يَخْرُجُونَ ثُمَّ يَدْخُلُ قَوْمٌ فَيُكَبِّرُونَ وَيُصَلُّونَ وَيَدْعُونَ ثُمَّ يَخْرُجُونَ حَتَّى يَدْخُلَ النَّاسُ قَالُوا يَا صَاحِبَ رَسُولِ اللَّهِ ﷺ أَيُدْفَنُ رَسُولُ اللَّهِ ﷺ قَالَ نَعَمْ قَالُوا أَينَ قَالَ فِي الْمكَانِ الَّذِي قَبَضَ اللَّهُ فِيهِ رُوحَهُ فَإِنَّ اللَّهَ لَمْ يَقْبِضْ رُوحَهُ إِلَا فِي مَكَانٍ طَيِّبٍ فَعَلِمُوا أَنْ قَدْ صَدَقَ ثُمَّ أَمَرَهُمْ أَنْ يَغْسِلَهُ بَنُو أَبِيهِ وَاجْتَمَعَ الْمُهَاجِرُونَ يَتَشَاوَرُونَ فَقَالُوا انْطَلِقْ بِنَا إِلَى إِخْوانِنَا مِنَ الْأَنْصَارِ نُدْخِلُهُمْ مَعَنَا فِي هَذَا الْأَمْرِ فَقَالَتِ الْأَنْصَارُ مِنَّا أَمِيرٌ وَمِنْكُمْ أَمِيرٌ فَقَالَ عُمَرُ بْنُ الْخَطَّابِ مَنْ لَهُ مِثْلُ هَذِهِ الثَّلَاثِ {ثَانِيَ اثْنَيْنِ إِذْ هُمَا فِي الْغَارِ إِذْ يَقُولُ لِصَاحِبِهِ لَا تَحْزَنْ إِنَّ اللَّهَ مَعَنَا} مَنْ هُمَا قَالَ ثُمَّ بَسَطَ يَدَهُ فَبَايَعَهُ وَبَايَعَهُ النَّاسُ بَيْعَةً حَسَنَةً جَمِيلَةً.
Salim ibn Ubayd, en av följeslagarna, sade: Guds Sändebud ﷺ förlorade medvetandet efter att han hade insjuknat, och när han kvicknade till frågade han: ”Har tiden för bön infallit?”. De [som var närvarande] svarade jakande, varpå han sade: ”Ålägg Bilal att kalla till bön och ålägg Abu Bakr att leda människorna i bön.” Sedan förlorade han medvetandet igen. När han kvicknade till frågade han: ”Har tiden för bön infallit?”. De [som var närvarande] svarade jakande, varpå han sade: ”Ålägg Bilal att kalla till bön och ålägg Abu Bakr att leda människorna i bön.” Aisha sade då: ”Min far är ömhjärtad, och om han ställer sig där, på den platsen, kommer han att brista i gråt och vara oförmögen [att leda bönen]. Kan du inte ålägga någon annan [att leda bönen]?” Sedan förlorade han medvetandet igen och när han kvicknade till sade han: ”Ålägg Bilal att kalla till bön och Abu Bakr att leda människorna i bön. Ni [kvinnor] är precis som kvinnorna som omgav Josef.” Bilal ålades [att kalla till bön], vilket han gjorde, och Abu Bakr ålades [att leda människorna i bön], vilket han också gjorde. Därefter kände sig Guds Sändebud ﷺ lite bättre och sade: ”Finn någon som jag kan stödja mig mot”. Barira och en annan man kom och han stödde sig på dem. När Abu Bakr fick syn på honom började han backa undan, men Profeten tecknade åt honom att han skulle stå kvar, vilket han gjorde tills han avslutade bönen. Sedan gav Guds Sändebud ﷺ upp andan. Umar sade då: ”Vid Gud, om jag hör någon säga att Guds Sändebud ﷺ har gett upp andan kommer jag att hugga ned honom med detta mitt svärd!” Människorna var inte läskunninga och hade inte tidigare haft en profet i sina led, och förblev därför tysta. [Några av dem] sade till mig: ”Salim, gå till Guds Sändebuds vän, och be honom komma.” Jag gick till Abu Bakr som befann sig i moskén. Jag kom till honom gråtande av förvirring. När han såg mig frågade han: ”Har Guds Sändebud ﷺ givit upp andan?” Jag sade: ”Umar säger att han kommer att hugga ned den som säger att Guds Sändebud har givit upp andan.” Abu Bakr sade till mig: ”Kom”, och jag gick med honom. Han anlände när människorna hade gått in i Guds Sändebuds ﷺ hem, och sade: ”Människor, lämna plats åt mig”, varpå de lämnade plats åt honom. Han gick fram, böjde sig ned hos Profeten och rörde vid honom. Sedan läste han: Du skall dö [Muhammad], och de skall dö. [Människorna] frågade: ”Guds Sändebuds vän, har Guds Sändebud ﷺ verkligen givit upp andan?” ”Ja”, svarade han. De visste att han talade sanning och frågade: ”Guds Sändebuds vän, ska man förrätta begravningsbönen för Guds Sändebud?”, och han svarade jakande. De frågade då: ”Hur?”, och han svarade: ”En grupp ska gå in till honom och yttra ’Gud är större’, nedkalla välsignelser över honom, be för honom och sedan gå ut. Därefter ska en annan grupp gå in till honom och yttra ’Gud är större’, nedkalla välsignelser över honom, be för honom och sedan gå ut. [Så ska ni göra] tills alla har varit inne hos honom.” De frågade: ”Guds Sändebuds vän, ska Guds Sändebud ﷺ begravas?”, och fick ett jakande svar. De frågade då: ”Var?”, och han svarade: ”På den plats där Gud tog hans själ. Gud skulle nämligen inte ta hans själ på en plats som inte var ren.” De visste att han talade sanning. Därefter bad han att Profetens släktingar på faderns sida skulle tvätta honom. Utvandrarna samlades för att samråda. De sade: ”Låt oss gå till våra bröder, hjälparna, och inkludera dem.” Hjälparna sade: ”Låt oss utse en emir från oss och en från er.” Umar ibn al-Khattab sade då: ”Vem har något som [ens] liknar dessa tre: [Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!”. Vilka är dessa två [som nämns i denna vers]!?” Sedan sträckte han ut sin hand och avlade trohetslöfte [till Abu Bakr], varpå människorna avlade ett gott och vackert trohetslöfte till honom.