44. باب ما جاء في تواضع رسول الله ﷺ

Umar ibn al-Khattab, må Gud vara nöjd med honom, har sagt att Guds Sändebud ﷺ sade: Gå inte till överdrift när ni lovordar mig såsom de kristna gick till överdrift när de lovordade [Jesus] Marias son. Jag är blott en tjänare, säg därför: ”Guds tjänare och Sändebud”.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: En kvinna kom till Profeten ﷺ och sade: ”Jag behöver din hjälp med något”. Han svarade: ”Sätt dig var du vill på någon av vägarna i Medina så kommer jag och sätter mig hos dig.”

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ brukade besöka de sjuka, närvara på begravningar, rida på åsnor och tacka ja när han blev inbjuden att äta hos en slav. Dagen [då man belägrade] Banu Qurayza satt han på en åsna som var försedd med en sadel och tyglar av palmfiber.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Profeten ﷺ brukade omedelbart tacka ja när han blev inbjuden att äta kornbröd och härsken olja. Han hade [pantsatt] en rustning hos en jude och avled innan han kunde finna något att köpa tillbaka den med.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ genomförde vallfärden på en [kamel försedd med en] utnött kamelsadel ovanpå vilken ett tygstycke som var värt mindre än fyra silvermynt hade lagts. Han sade: ”Gud, låt detta bli en vallfärd fri från avsikt att bli sedd eller omtalad.”

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Det fanns ingen person som var följeslagarna kärare än Guds Sändebud ﷺ. Han sade också: ”När de fick syn på honom brukade de inte resa sig upp, eftersom de visste att han ogillade det.”

al-Hasan ibn Ali, må Gud vara nöjd med honom och hans far, sade: Jag bad min morbror Hind ibn Abi Hala, som var skicklig på att beskriva människor, beskriva Profeten ﷺ i förhoppning om att han kunde skildra några av hans drag för mig. Han sade: “Guds Sändebud ﷺ var storartad i sig själv och storartad i andras ögon. Hans ansikte sken som månen när den är full…” (och sedan återgav han hadithen i sin helhet). al-Hasan sade: ”Jag undanhöll detta för al-Husayn under en tid, men när jag väl berättade det för honom upptäckte jag att han hade förekommit mig, och att han inte bara hade frågat om allt jag hade frågat om, han hade dessutom frågat sin far [Ali ibn Abi Talib] om vad Profeten gjorde när han kom hem, när han gick hemifrån och om hans uppförande. Han hade inte utelämnat någonting.” al-Husayn, må Gud vara nöjd med honom, sade: ”Jag frågade min far om vad Guds Sändebud ﷺ gjorde när han kom hem, och han svarade: ’När han kom hem brukade han dela in sin vistelse i hemmet i tre delar: en del till Gud, en del till sin familj och en del till sig själv. Den del han avsatte till sig själv delade han sedan in i två delar: en till sig själv och en till människorna, och han lät de som hade en särskild ställning [förmedla det han sagt] till de övriga, utan att undanhålla någonting från dem. På den tid han hade avsatt till sitt samfund hade han för vana att ge de hedervärda företräde och tillåtelse [att komma in]. Han fördelade tiden mellan dem efter deras religiösa förtjänster. Bland dem fanns sådana som bara hade ett ärende, andra hade två ärenden och ytterligare andra hade flera ärenden. Han ägnade sig åt deras ärenden och höll dem sysselsatta med sådant som gagnade dem och samfundet genom att ställa frågor till dem och berätta för dem vad de borde göra. Han brukade säga: ’Låt den av er som är närvarande förmedla detta till den som är frånvarande’, och ’Om någon har ett behov som den själv inte kan framföra, ska ni framföra det till mig. Om någon framför andras behov, som de själva inte kan framföra, till en sultan ska Gud ge stadga åt hans fötter på Uppståndelsens dag.’ Inget annat än detta diskuterades [vid dessa sammankomster], och han accepterade inte något annat än detta från någon. De kom som sökare. De skildes inte åt förrän de givits något att äta och de lämnade hans hem som vägvisare – det vill säga, till det som är gott.’” al-Husayn sade: ”Jag frågade om vad han gjorde när han lämnade hemmet, och han sade: ’Guds Sändebud ﷺ brukade vakta sin tunga och inte tala om sådant som inte angick honom. Han knöt människor till sig och skrämde inte iväg dem. Han hedrade de ädla hos varje folk och utsåg dem till deras ledare. Han varnade människorna och var på sin vakt mot dem, men han förvägrade inte någon av dem sin vänliga uppsyn och goda karaktär. Han frågade hur det var ställt med de följeslagare som inte var närvarande, och frågade människorna [som var närvarande] om vad som skedde bland människorna [ute i samhället]. Han lovordade det som var gott och stärkte det, och kritiserade det som var dåligt och försvagade det. Han var sansad, inte obalanserad. Han var inte försumlig, eftersom han befarade att de kunde bli försumliga eller försjunka [i lättja]. Han var förberedd på allt. Han försummade aldrig en rätt, men överträdde den inte heller. De som stod honom närmast var också de bästa. De som var bäst i hans ögon var de som gav välvilliga råd i större utsträckning än andra, och de som hade högst ställning hos honom var de som var till störst gagn och hjälp för andra.’” al-Husayn sade: ”Jag frågade om hans sammankomster, och han svarade: ’Guds Sändebud, må Gud vara nöjd med honom, satte sig aldrig ned och reste sig aldrig upp utan att åkalla Gud. När han kom till ett folk [som satt ned] satte han sig ned där det fanns plats, och det brukade han också uppmana andra att göra. Var och en av dem som satt ned tillsammans med honom fick sin beskärda del, och den som satt ned tillsammans med honom trodde inte att någon annan blivit så hedrad av Profeten som han själv. Närhelst någon satte sig ned hos honom eller kom för rådgöra med honom var han alltid den tålmodigaste av dem, och det var alltid den andre som först reste sig för att gå. Den som kom för att be honom om något återvände alltid med förrättat ärende eller ett vänligt ord. Hans vänlighet och goda karaktär omfattade alla människor. Han var som en far för dem, och de hade alla samma rättigheter inför honom. Hans sammankomster kännetecknades av fördragsamhet, blygsel, pålitlighet och tålamod. [Vid dessa sammankomster] höjdes inte rösten, det sades inget ont om kvinnor och inte heller spred man vidare sådant som sagts eller gjorts av misstag. De var jämställda, men utmärkte sig genom gudsfruktan. De var ödmjuka, visade respekt mot de äldre och barmhärtighet mot de yngre, gav företräde till de behövande och tog hand om främlingar.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ sade: ”Om någon erbjöd mig [lamm]fötter som gåva skulle jag ta emot dem, och om någon bjöd in mig att äta dem skulle jag tacka ja.”

Jabir, må Gud vara nöjd med honom, sade: [När] Guds Sändebud ﷺ kom för att besöka mig kom han inte ridande på en mula eller en turkisk häst.

Yahya ibn Abi al-Haytham al-Attar sade att han hörde Yusuf ibn Abdullah ibn Salam säga: Guds Sändebud ﷺ gav mig namnet Yusuf, satte mig i sitt knä och strök med handen över mitt huvud.

Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: Guds Sändebud ﷺ genomförde vallfärden på en [kamel försedd med en] utnött kamelsadel och ett tygstycke som vi trodde var värt fyra silvermynt. När han satt på riddjuret och det reste sig upp sade han: ”Till Din tjänst, med en vallfärd fri från avsikt att bli omtalad eller sedd.”

Thabit al-Bunani och Asim al-Ahwal har sagt att Anas ibn Malik, må Gud vara nöjd med honom, sade: En skräddare bjöd hem Guds Sändebud ﷺ till en måltid och ställde fram en buljong med bröd och pumpa. Anas sade: ”Guds Sändebud ﷺ tog för sig av pumpan, och han tyckte mycket om pumpa.” Thabit sade: ”Jag hörde Anas säga: ’Närhelst det går att lägga pumpa i den mat som tillagas åt mig gör man det.’”

Amra sade: Någon frågade Aisha, må Gud vara nöjd med henne: ”Vad brukade Guds Sändebud ﷺ göra i sitt hem?”, och hon svarade: ”Han var en människa som alla andra. Han undersökte sina kläder, mjölkade sitt får och passade upp på sig själv.”