100. 8

(1) Läsningen av Al-Fātihah, Koranens inledande kapitel, har gjorts obligatorisk i varje rak‘ah av bönen (jfr not 90 till kaå. I) därför att den riktar den bedjandes uppmärksamhet på summan av Koranens undervisning. Denna undervisning behandlar först och främst följande fyra områden: a) Guds egenskaper sedda i rätt perspektiv; b) människans relation till Gud; c) det mänskliga handlandets inriktning på gott och undvikande av ont; d) människans ansvar för sina handlingar inför Gud. Koranen är i sin helhet ett klarläggande och en bearbetning av dessa ämnen och Al-Fatihah utgör en skönt formulerad resumé av allt detta. Den som ber påminns således genom läsningen av det inledande kapitlet i varje avsnitt av bönen om vad han bör sträva efter i livet, de dygder han bör beflita sig om och det onda som han bör undvika, allt genomsyrat av djup moralisk ansvarskänsla och aktivt gudsmedvetande.

(1) Sura Al-Fātihah har många namn. Här må – i tillägg till dem som citeras i surans inledning i Koranens budskap (ö.a.) – nämnas Al-Kāfī (den Tillräckliga), Al-Kanz (Skatten) och Umm al-Qur’ān (det Väsentliga i Koranen).

(2) Efter läsningen av Al-Fātihah skall ytterligare några verser ur Koranen läsas i bönens två första raka‘āt.

(1) Första delen av Al-Fātihah (verserna 1-4) innehåller lovprisning och förhärligande av Gud. I andra delen (verserna 5-7) riktar den bedjande böner till sin Herre.

(2) Islams rättslärda har haft olika meningar i frågan om Al-Fātihah alltid skall läsas, såväl i de böner som läses med hörbar röst, kallade djahriyah: Fadjr (före gryningen), Maghrib (genast efter solens nedgång) och ‘Īshā’ (när natten har brutit in – i de två sista fallen avser läsningen med hörbar röst enbart bönens två första raka‘āt (ö.a.) – och de övriga som läses tyst (sirriyah): Zuhr (när solen just passerat zenit) och ‘Asr (när halva tiden mellan Zuhr och Maghrib har gått). Enligt imam Ash-Shāfi‘ī och några andra lärda skall Al-Fātihah läsas av var och en i alla raka‘āt och i alla böner, både i de som läses med hörbar röst och i de som läses tyst. Imam Mālik och imam Ahmad b. Hanbal anser att i de böner som läses högt (salawāt djahriyah) och läsningen är hörbar för dem som deltar i bönen skall dessa endast följa med i läsningen med uppmärksamhet, eftersom imamen med sin läsning övertar det ansvar som annars vilar på de enskilda bedjande; i de tysta bönerna (salawāt sirriyah) är däremot den tysta läsningen av Al-Fātihah en plikt för alla deltagare. Kommentarens författare (översättaren av Muslims Sahīh till engelska) delar denna uppfattning. Imamen Abū Hanīfah anser att deltagarna i de böner som läses tyst inte heller behöver läsa Al-Fātihah, eftersom böneledaren även här tar över ansvaret från de enskilda bedjande. Stöd för denna inställning finns i en tradition, som återges av Abū Dāwūd, Nasā’ī och Ibn Mādjah och där Guds Sändebud säger: ”På imamen (böneledaren) vilar [ansvaret och privilegiet] att de som deltar i bönen skall följa honom. När imamen uttalar takbīr skall ni alltså göra detsamma och när han läser ur Koranen skall ni lyssna.” Detta är i sin tur en förklaring till följande Koranvers: Lyssna därför uppmärksamt när högläsning ur Koranen pågår – kanske kommer [Gud] att visa er barmhärtighet (7:204).