(107) Att läsa orden ”Gud har hört den som lovade och prisade Honom” (tasmi‘), ”Herre, allt lov och pris tillkommer Dig” (tahmīd) och ”amen” (ta’mīn).
(1) Ordet āmīn, av en rot med grundbetydelsen ”tilltro”, ”tillit”, kan sägas innebära ”jag litar på att min bön kommer att besvaras” eller ”att min bön är i tryggt förvar” (ö.a.). Meningen med de ahādīth som redovisas här torde vara att understryka vikten av att den bedjande agerar i total samordning med böneledaren. Fastän full överensstämmelse mellan de rättslärda råder om att ordet måste uttalas i direkt anslutning till läsningen av Al-Fātihah av både böneledaren och de bedjande, är de inte överens om hur det skall uttalas annat än när det är fråga om de böner som skall läsas tyst; då denna regel givetvis också gäller ordet āmīn. I övrigt tillämpar de som följer Ash-Shāfi‘ī och Ibn Hanbal principen att ordet uttalas högt i böner av det slag som kallas djahriyah av såväl de bedjande som imamen, medan efterföljarna till Abū Hanīfah uttalar det med låg röst också i dessa böner. Malakiterna slutligen följer regeln att de bedjande säger āmīn med hög röst och imamen med låg röst. Profeten Muhammed har med sitt exempel visat att båda uttalssätten är korrekta.