Hadither

109. 17

(109) Böneledaren kan vid förfall, t.ex. sjukdom eller resa, utse en ersättare. Om han leder bönen sittande därför att han inte kan stå, skall de bedjande förrätta bönen stående (ändring av tidigare regel att följa böneledaren om denne sitter).

(1) Vad som här följer hänger samman med Profeten Muhammeds sista sjukdom då han tidvis led svårt av hög feber, fastän han under feberanfallen inte glömde förrättandet av bönen, religionens och gudsmedvetandets hjärta och själ.

(2) Det har spekulerats om skälen för ‘Ā’ishahs enträgna begäran att Profeten inte skulle utse Abū Bakr, hennes egen far, att leda bönen i sitt ställe. Det är uppenbart att hon insåg att menigheten skulle uppfatta detta som ett illavarslande tecken – ett tecken på att Profetens död var förestående – och hon var rädd att det kunde negativt påverka människornas attityd gentemot fadern och att hans ”ömhjärtade” läggning, så som ”traditionens” text visar, skulle göra uppdraget svårt för honom.

(3) Kommentatorerna har pekat på två skäl för Profeten att jämföra sin situation med Josefs, omgiven av den höge egyptierns kärlekskranka hustru och kvinnorna som hon hade inbjudit till fest för hans skull (Kor. sura 12). Det första är att ‘Ā’ishah ville påverka sin mans beslut i en principfråga, liksom egyptierns hustru försökte förmå Josef att överge pliktens och dygdens väg. Det andra är att det verkliga skälet till ‘Ā’ishahs bön var att bespara fadern en ömtålig och politiskt riskabel uppgift och anförde som förevändning hans ömsinta och hjärtnupna läggning, liksom huvudanledningen till den förälskade egyptiskans gästabud var att visa sina skvallrande väninnor Josefs märkliga skönhet och på detta sätt, med en dos svart- eller åtminstone avundsjuka, låta dem sona sitt skvaller.