(112) Den bedjande får inte, när han böjer ryggen eller faller ned med pannan mot marken, föregripa sin imām (böneledare). Han skall vända blicken i böneriktningen (qiblah) och inte lyfta den mot himlen
(1) Den som ber, vänd i böneriktningen (qiblah), med Gud i tankarna, men samtidigt ändå medveten om tid och rum, ber på rätt sätt. Att lyfta blicken mot himlen bidrar inte till att fördjupa andakten men stör tvärtom jämvikten i den bedjandes sinne. – Det torde vara riktigt att säga att detta att under bönen se upp mot himlen eller, alternativt, att i stället sluta ögonen är gester vanliga bland kristna och att det därför inte är rätt att efterhärma dem (ö.a.).