(1) Några kritiker har sagt att vad som här sägs om nödvändigheten att undvika brådska när man går till bön strider mot orden i sura 62, vers 9: När böneutroparen kallar till fredagsbönen, lämna då handel och köpenskap och skynda er dit där Guds namn åkallas; både här och på det berörda stället i Koranen används samma ord, sa‘ā, som där översatts med ’skynda’. Den store hadīth-kännaren Taybī påpekar emellertid att ordet i Kor. 62:9 står i betydelsen ’ämna sig [dit] och al-Hasan al-Basrī ansåg att det inte bara innebär ’att påskynda sina steg’ utan också, och så när det gäller uppmaningen att gå till fredagsbönen, ’att aktivera avsikten’. På uttrycket mā fātakum (det ni har gått miste om) bygger den hanafitiska lagskolan sin uppfattning om hur den till bönen senkomne skall komplettera den del av bönen som lästs före hans ankomst. Detta klargörs bäst genom ett exempel. Någon kommer till en bön som består av fyra raka‘āt så sent att de två första redan lästs. För hanafiterna är det denna första hälft av bönen som den senkomne skall komplettera efter att ha läst de två sista raka‘āt med de församlade. Shāfi‘iterna och de andra anser däremot att vad den senkomne har läst tillsammans med imamen och de övriga av honom skall ses som de två första raka‘āt som hade lästs före hans ankomst, och att han sedan skall komplettera bönen genom att på nytt läsa de två sista som han redan har läst tillsammans med de församlade.