(1) Detta är en av många traditioner i detta ämne. De ovannämnda förslagen blev förelagda Profeten ﷺ som inte fann dessa sedvänjor lämpliga för ett så upphöjt syfte som att kalla människorna till bön. Han såg den mänskliga rösten vara ett bättre instrument för att förmedla den känsla av hängivelse som borde vara förenad med detta högtidliga tillfälle. En annan hadīth berättar att ‘Abdallāh b. Zayd en dag under diskussionerna om detta kom till Profeten och sade: ”Jag har sett i en dröm en man som hade en skramla i handen och jag bad att få köpa den. Han frågade vad jag ville ha den till och jag svarade att den skulle användas för att kalla människorna till bön. Då sade han: ’Skall jag visa dig ett bättre sätt att göra detta?’ Jag svarade jakande och då lärde han mig orden i böneutropet.” Profeten sade: ” Din drömsyn är sann, om Gud i Sin nåd så vill. Gå till Bilāl och underrätta honom, så att han kan kalla människorna till bönen på detta sätt.” När ‘Umar, som var i sitt hem, fick höra detta, kom han ut i underkläderna och sade: ” Jag svär vid Honom som har sänt dig med sanningen! Jag har haft exakt samma drömsyn som ‘Abdallāh b. Zayd!” Profeten sade: ”Gud vare lovad för detta!” (Abū Dāwūd, Kitāb as-Salāh, “Hur böneutropen började”). Här kan tilläggas att det i dag existerar två huvudformer för böneutropet (adhān), den som går tillbaka på Bilāl, den svarte abessinske slaven, friköpt av Abū Bakr, som blev den förste böneutroparen i Mekka, och den som går tillbaka på Abū Mahdhūrah, böneutroparen i Medina. Enligt Bilāls formel, den första, inleds adhān med takbīr: Allāhu akbar (Gud är störst), utropat två gånger; därefter de båda trosbekännelserna ashhadu an lā ilāha illā ’llāh (jag vittnar att ingen gud finns utom Gud) och ashhadu anna Muhammadan rasūlu ’llāh (jag vittnar att Muhammed är Guds Sändebud), båda två gånger. Fortsättningen är den som anges i den ovan redovisade ”traditionen” jämte de avslutande orden Allāhu akbar, Allāhu akbar – lā ilāha illā ’llāh (Gud är störst, Gud är störst – det finns ingen gud utom Gud), som tillfogades av Ishāq b. Ibrā-hīm. Enligt formeln från Medina läses båda trosbekännelserna fyra gånger, varav de två första med låg röst, men orden ”Gud är störst” kan också uttalas fyra gånger, i vilket fall trosbekännelserna läses enbart två gånger (ö.a.).
(2) Iqāmah är en form av böneutrop som uttalas med lägre röst inför de som samlats till bön i moskén i det ögonblick då bönen skall börja.
(3) När ”traditionen” säger att böneutropet iqāmah skall ske utan upprepning, betyder det att alla element i detta iqāmah utom Allāhu akbar skall uttalas en enda gång i såväl inledningen och som avslutningen.