(1) Att höja händerna är ett betydelsefullt led i bönen och meningarna om i vilka moment detta är nödvändigt skiljer sig. Islams lärda är ense om att så är fallet vid bönens början, då man uttalar takbīr (orden Allā-hu akbar). Meningsskillnaderna gäller de följande stadierna, böjandet av ryggen och nedfallet med pannan mot marken. De två lagskolegrundarna, imam Ash-Shāfi‘ī och imam Ahmad ibn Hanbal, anser det önskvärt att händerna lyfts då man böjer ryggen och därefter återgår till upprätt ställning samt vid nedfallet med pannan mot marken; de grundar sin uppfattning på den hadīth som redovisas ovan med Ibn ‘Umar som källa men också på andra tillförlitliga traditioner. Imamen Abū Hanīfah anser för sin del att det väsentliga är att lyfta händerna vid bönens början och ser det som en överloppsgärning i de följande stadierna. Denna uppfattning grundar han på traditioner med åberopande av ‘Abdallāh b. Mas‘ūd och Barā’ b. ‘Āzib. I själva verket är båda bruken korrekta och har förmedlats till oss av tillförlitliga !traditionsforskare”. Det är därför ren okunnighet att sätta detta i fråga. Profetens liv hade ingenting av slentrianmässighet över sig och följde inga klichéer. I grund och är bönen till formen en och densamma. Vad detaljerna beträffar betedde han sig på olika sätt vid olika tillfällen och alla dessa beteenden är därför fullt korrekta. Profeten handlade på detta sätt i en önskan att undvika stelhet i det muslimska fromhetslivet till förmån för mjukare och smidigare former. Han ville också främja tolerans hos sina anhängare och lära dem att skilja mellan väsentligheter och mindre viktiga detaljer och att respektera ärliga meningsskillnader.