(1) Denna hadīth belyser många aspekter: a) Den som utövar makt har som en av sina främsta plikter att följa den sociala utvecklingen och de förhållanden som påverkar individens liv och försöka undanröja osunda tendenser om de uppstår. Föreligger missnöje med förhållandena inom en viss sektor bör anledningen till missnöjet avlägsnas och allt göras för att återställa social jämvikt och harmoni. b) Den antyder Abū Bakrs starka ställning som vikarie för Profeten – och sannolik efterträdare till honom (ö.a.). c) Den lär oss något viktigt om böneledarens uppgift: Ingen utom en rättskaffens, rättrådig man bör ombes att axla denna funktion och man bör inhämta den ordinarie imamens samtycke eller försöka få klarlagt om hans bifall kan påräknas. d) Allt bör göras för att undvika meningsbrytningar, och den som ombes ta på sig uppgiften bör avböja erbjudandet, om han inte ser att den allmänna opinionen är för honom. e) Om något underlåtits i det som hör bönen till eller något fel begåtts som bör korrigeras, måste det ske i värdiga och med stundens högtidlighet förenliga former. f) Kvinnor bör klappa i händerna, män bör ropa subhāna ’llāh för att påkalla böneledarens uppmärksamhet. En kvinna bör alltså undvika att i sådana situationer dra till sig intresset genom att låta höra sin röst.
(2) Om man måste förflytta sig under bönen får man inte vända sig mot böneriktningen (qiblah).