Sahih Muslim - Bernström صحيح مسلم 1. 1 (1) Bok I om tron 2. 2 (2) Bönen, fastan och allmoseskatten: obligatoriska element i religionen. 3. 3 (3) Islam är en byggnad som vilar på fem [pelare]. 4. 4 (4) Den som känner tillfredsställelse över att få kalla Gud sin Herre har förnummit trons ljuva doft 5. 5 (5) Anspråkslöshet (måttlighet) är en gren av tron. 6. 6 (6) Förtjänstfulla handlingar enligt Islam 7. 7 (7) Kärleken till Gud och Hans Profet ﷺ 8. 8 (8) Kärleken till bröderna i tron 9. 9 (9) Det är förbjudet att tillfoga en granne skada 10. 10 (10) Om du inte har något gott att säga, håll tyst. Visa gästfrihet mot din granne och hedra din gäst. 11. 11 (11) Att förbjuda dåliga handlingar hör till tron. Tron kan stärkas och försvagas. De troendes plikt är att uppmuntra de goda handlingarna och avvärja de dåliga. 12. 12 (12) Ingen utom de troende skall få stiga in i Paradiset, och ni är inte troende så länge ni inte älskar varandra. Om hälsningen as-salāmu ‘alaykum. 13. 13 (13) I tron ligger uppriktighet och gott uppsåt 14. 14 (14) Tron försvagas hos den som begår en synd till dess tron helt överger honom; syndaren förnekar trons företräde i den stund synden begås. 15. 15 (15) Hycklarens kännetecken 16. 16 (16) Trons beskaffenhet hos den som beskyller sin broder för att förneka tron 17. 17 (17) Att förolämpa en muslim är en synd och att kämpa mot honom är att förneka tron 18. 18 (18) Nedsättande tal om andras förfäder och jämmer över de döda jämställs med otro 19. 19 (19) Kärlek till respektive hat mot hjälparna och ‘Alī 20. 20 (20) Ordet kufr (förnekande av tron) kan användas om den som försummar att förrätta bönen 21. 21 (21) Den bästa handlingen är tron på Gud 22. 22 (22) Den svåraste synden 23. 23 (23) Andra svåra synder 24. 24 (24) Högmodets synd 25. 25 (25) Den som när han nås av döden inte sätter något vid Guds sida skall stiga in i Paradiset och den som då ger Honom medgudar skall stiga in i Elden. 26. 26 (26) Den som bedrar andra är inte en av oss [muslimer] 27. 27 (27) Strängt förbud mot förtal 28. 28 (28) Att ta sitt eget liv är en av de svåraste synderna 29. 29 (29) Onda handlingar som någon begått före övergången till Islam bestraffas 30. 30 (30) Antagandet av Islam utplånar, liksom utvandringen från ett land där tron förnekas och vallfärden, alla tidigare dåliga handlingar 31. 31 (31) Goda handlingar utförda före övergången till Islam 32. 32 (32) Gud har överseende med onda tankar och ingivelser så länge de inte får slå rot i sinnet 33. 33 (33) Avsikten att utföra en god handling och avsikten att begå en ond handling 34. 34 (34) Äganderättens helgd 35. 35 (35) Den styresman som inte behandlar de styrda med rättvisa förtjänar Eldens straff. 36. 36 (36) Islam var till en början en främmande företeelse och kommer att återvända som en främmande företeelse 37. 37 (37) Utplånandet av tron vid tidens ände 38. 38 (38) Den som fruktar något ont får dölja sin tro 39. 39 (39) Hjärtat, som är svagt, måste vänjas vid tron; ingen bör kallas troende utan att övertygande bevis föreligger 40. 40 (40) Hjärtat får ro när det ser bevis 41. 41 (41) Vi måste bejaka Profeten Muhammeds mission som Guds Sändebud till hela mänskligheten och den religion han förkunnade som överlägsen andra tros-former 42. 42 (42) Den tid skall komma då ingen som inte förut var troende skall ha gott av sin nyfunna tro 43. 43 (43) Marias son kommer att stiga ned bland er och fälla rättvisa domar 44. 44 (44) Hur uppenbarelserna först kom till Guds Sändebud 45. 45 (45) Guds Sändebuds Nattliga resa [88] och föreskriften om de dagliga bönerna. Berättelser om hur hans bröst öppnades av änglarna. 46. 46 (46) Profetens ord: ”Han är ljus” och ”Jag såg ljuset”. 47. 47 (47) Räddning från Helvetets eld genom tron på En Gud 48. 48 (48) Profetens ord: ”Jag skall vara den förste förespråkaren i Paradiset” och ”Av profeterna kommer jag att ha den största skaran efterföljare.” 49. 49 (49) Profeten ber, rörd till tårar, för sitt samfund 50. 50 (50) Den som dör som förnekare av tron, hans arvedel är Elden 51. 51 (51) Och varna dem som står dig närmast (Kor. 26:214) 52. II (52) BOK II OM RENING OCH OM MÅNADSBLÖDNING 53. 1 (53) Värdet av den rituella tvagningen före bön (wudū’) 54. 2 (54) Rening (rituell tvagning) är en förutsättning för bön 55. 3 (55) Hur den rituella tvagningen utförs. Värdet av den och av därefter förrättad bön. 56. 4 (56) Den som inte begår en svår synd sonar genom de fem dagliga bönerna och en fredagsbön efter den andra alla lättare synder däremellan. 57. 5 (57) Vad man bör säga efter den rituella tvagningen. 58. 6 (58) Den rituella tvagningen som Profeten utförde den. 59. 7 (59) Den rituella tvagningen bör gå ovanför armbågarna och vristerna 60. 8 (60) Synderna tvättas bort med den rituella tvagningen 61. 9 (61) Fem handlingar som hör nära samman med människans natur (al-fitrah)[20] 62. 10 (62) Uträttande av naturbehov och rengöring därefter. Förbud mot uträttande av naturbehov på allmän plats 63. 11 (63) I allt vad han företog sig tyckte Profeten om att börja med höger hand eller fot eller från höger sida. 64. 12 (64) Den som just har vaknat bör inte sticka handen i krukan [med vatten för den rituella tvagningen] utan att först ha tvättat den. 65. 13 (65) Om en hund slickar ett föremål. 66. 14 (66) Förbud mot att urinera i en stillastående vattensamling 67. 15 (67) Moskén måste hållas ren från all smuts. Marken kan rengöras med vatten och behöver inte skrapas ren 68. 16 (68) Vad man bör göra då ett spädbarn urinerar på ens kläder 69. 17 (69) Vad den bör göra vars kläder fläckats av blod från en månadsblödning 70. 18 (70) När hustrun har månadsblödning [35] kan mannen ligga hos henne sedan hon bundit om sig ett förkläde eller liknande 71. 19 (71) Sekretet som utsöndras av prostatakörteln 72. 20 (72) Händerna och ansiktet bör tvättas då man vaknar om natten och vill uträtta sina behov 73. 21 (73) Den som har haft intimt umgänge och vill sova skall göra rituell tvagning men behöver inte skölja hela kroppen. Den som efter intimt umgänge vill sova, äta, dricka, eller på nytt ha umgänge skall göra rituell tvagning och tvätta sitt organ. 74. 22 (74) Sköljning av hela kroppen, då man befinner sig i ett tillstånd av stor rituell orenhet 75. 23 (75) Mängden vatten som krävs för att skölja hela kroppen. Mannen och hustrun kan bada med vattnet ur en enda kruka och en av dem kan använda vattnet som den andre lämnar. 76. 24 (76) Huvudet skall sköljas tre gånger 77. 25 (77) Hur den kvinna sköljer huvudet, som har håret flätat. 78. 26 (78) Den som tar ett reningsbad efter att ha haft månadsblödning bör använda mysk 79. 27 (79) Blödningar av annan orsak än menstruation eller efter förlossning 80. 28 (80) Den kvinna som får sin månadsblödning under Ramadān skall fasta därefter under det antal dagar som hon inte fastat på grund av månadsblödningen, men hon skall inte i efterhand be de böner som hon då hade åsidosatt 81. 29 (81) Den som tar ett bad skall skyla sin kropp med ett förhänge 82. 30 (82) Ingen bör se en annan människa helt naken 83. 31 (83) Plikten att bada hela kroppen gäller efter intimt umgänge (tillstånd av stor rituell orenhet) då parternas organ varit i beröring med varandra oavsett vad som då förekommit. Detta innebär en ändring av förut gällande regel som föreskrev bad om sädesavgång skett 84. 32 (84) Den som säkert vet att han har utfört den rituella tvagningen men tvekar om något hänt som förorenat honom på nytt och hindrar honom att förrätta bönen 85. 33 (85) Hudar av döda djur renas genom garvning 86. 34 (86) Förberedelse för bönen när vatten inte finns till hands eller tvagningen inte kan utföras av hälsoskäl eller andra tvingande omständigheter (tayammum) (51) 87. 35 (87) Ingen troende muslim blir någonsin befläckad 88. 36 (88) Att åkalla Gud vid alla tillfällen 89. 37 (89) Det är tillåtet att inta föda utan föregående rituell tvagning 90. 38 (90) Vad man bör säga när man går dit där man uträttar sina behov? 91. 39 (91) Den rituella tvagningen behöver inte upprepas om man slumrat till i sittande ställning. 92. III (92) BOK III OM BÖNEN 93. 1 (93) Hur böneutropet kom till 94. 2 (94) Formeln för böneutropet 95. 3 (95) Det kan finnas två böneutropare i en moské 96. 4 (96) Den som hör böneutropet skall upprepa böneutroparens ord 97. 5 (97) Värdet av orden i böneutropet och den fasa de injagar i Djävulen 98. 6 (98) Händerna bör vid bönens inledning lyftas i höjd med skuldrorna och likaså var gång man under bönen böjer ryggen och när man därefter rätar upp den 99. 7 (99) Takbīr (orden Allāhu akbar) skall uttalas varje gång man under bönen böjer ryggen och därefter rätar upp den, utom när orden sami‘a ’llāhu li-man hamidahu (Gud har hört den som lovade och prisade Honom) uttalas. 100. 8 (100) [Koranens ingress] Al-Fātihah måste läsas i bönens alla raka‘āt. 101. 9 (101) Den som står bakom en böneledare i ledet av dem som förrättar bön får inte läsa något med hög röst 102. 10 (102) Argument för ståndpunkten att bismillāh (I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn) inte skall läsas högt 103. 11 (103) Argument för ståndpunkten att bismillāh är en vers i början av varje kapitel, med undantag för kapitlet Barā’ 104. 12 (104) Efter att ha uttalat det första takbīr (takbīr al-ihrām), skall höger hand läggas över vänster under bröstet men ovanför naveln och i samband med nedfallet med pannan mot marken skall händerna placeras i höjd med skuldrorna 105. 13 (105) Slutledet i bönen (tahiyyah och tashahhud). 106. 14 (106) Välsignelserna över Profeten ﷺ efter tashahhud 107. 15 (107) Att läsa orden ”Gud har hört den som lovade och prisade Honom” (tasmi‘), ”Herre, allt lov och pris tillkommer Dig” (tahmīd) och ”amen” (ta’mīn). 108. 16 (108) De som ber, ledda av en böneledare, skall i alla avseenden följa denne 109. 17 (109) Böneledaren kan vid förfall, t.ex. sjukdom eller resa, utse en ersättare. Om han leder bönen sittande därför att han inte kan stå, skall de bedjande förrätta bönen stående (ändring av tidigare regel att följa böneledaren om denne sitter). 110. 18 (110) Om den ordinarie böneledaren dröjer kan en annan utses att leda bönen om detta inte vållar missnöje. Den som vill påkalla uppmärksamhet under bönen skall ropa subhāna ’llāh (Stor är Gud i Sin härlighet); kvinnor bör klappa i händerna. 111. 19 (111) Den bedjande måste bemöda sig att utföra alla moment i bönen väl 112. 20 (112) Den bedjande får inte, när han böjer ryggen eller faller ned med pannan mot marken, föregripa sin imām (böneledare). Han skall vända blicken i böneriktningen (qiblah) och inte lyfta den mot himlen 113. 21 (113) Bönen skall förrättas i lugn och stillhet; åtbörder med händerna skall inte förekomma när den avslutande hälsningen uttalas. De bedjande skall stå tätt intill varandra och sträva att fylla ut de främsta raderna 114. 22 (114) Raderna skall rätas ut och främsta raden är den förnämsta. Ni bör tävla om att stå i främsta raden och de kloka och sansade skall därvid ha företräde 115. 23 (115) Kvinnor får inte hindras från att besöka moskéerna, men vid moskébesök bör de avstå från parfym 116. 24 (116) Röstläget i de böner som läses med hörbar röst 117. 25 (117) Läsningen under middags- och eftermiddagsbönerna 118. 26 (118) Läsningen under morgonbönen och andra böner 119. 27 (119) Läsningen under den sena kvällsbönen 120. 28 (120) Böneledaren bör tänka på att göra bönen så kort som möjligt och att utföra den på bästa sätt 121. 29 (121) Den som ber skall visa sinne för proportion och måtta 122. 30 (122) De bedjande skall i allt följa böneledaren 123. 31 (123) Vad som bör sägas när man höjer huvudet efter bugningen 124. 32 (124) Förbud mot läsning av Koranen under bugning och nedfall med pannan mot marken 125. 33 (125) Vad man bör säga under bugningen och då man faller ned med pannan mot marken 126. 34 (126) Att falla ned med pannan mot marken är en förtjänstfull handling som man ofta bör utföra 127. 35 (127) Nedfallet med pannan mot marken skall ske med måttfulla rörelser. Man får inte på något sätt hindra håret att hänga fritt eller skörta eller fästa upp kläderna 128. 36 (128) Skyddet för den bedjande (sutrah) 129. 37 (129) Klädseln vid bön 130. 38 (130) Händerna skall vid bugningen (rukū‘) vila mot knäna. (Ändring av en förut gällande regel) 131. 39 (131) Att sitta på hälarna 132. 40 (132) Tal får inte förekomma under bönen 133. 41 (133) Det är tillåtet att under bönen uttala förbannelser mot Djävulen och att be om Guds beskydd 134. 42 (134) Barn får tas med till bön – och till och med bäras –i moskén 135. 43 (135) Det är tillåtet att under bönen röra sig fram och tillbaka ett eller två steg 136. 44 (136) Man får inte låta handen vila på höften under bönen 137. 45 (137) Förbud att spotta i moskén under bönen eller vid andra tillfällen 138. 46 (138) Det är tillåtet att förrätta bön med skor på fötterna 139. 47 (139) Det är inte tillrådligt att bära plagg av tyg med mönster eller figurer under bönen 140. 48 (140) Om en måltid serveras då det ropas till bön, skall den som har matlust äta innan han går till bön. Det är inte tillrådligt att förrätta bön när naturbehoven tränger på 141. 49 (141) Den som nyligen har ätit vitlök, lök, purjolök [eller något med lika frän lukt] skall inte besöka moskén 142. 50 (142) Har man förlorat något i moskén skall man inte ropa på hjälp att söka efter det 143. 51 (143) Som gottgörelse för slarv eller bristande uppmärksamhet under bönen skall den bedjande falla ned med pannan mot marken två gånger 144. 52 (144) Nedfall med pannan mot marken under läsning (uppläsning) av Koranen 145. 53 (145) Den sittande ställningen under bönen (djulūs) och hur händerna då placeras 146. 54 (146) Den avslutande hälsningen efter bönen 147. 55 (147) Man bör åkalla Gud efter bönens slut. Vad denna åkallan bör avse 148. 56 (148) Man bör be Gud om förskoning från gravens straff 149. 57 (149) Vad den som förrättar bönen bör säga efter takbīr al-ihrām [det Allāhu akbar som inleder bönen] 150. 58 (150) När man går till bön bör man gå lugnt och värdigt och undvika brådska 151. 59 (151) När skall de bedjande resa sig för att be? 152. 60 (152) Den som kommer till bönen i sådan tid att han hinner be en rak‘ah [med de församlade] har kommit i tid till bönen 153. 61 (153) Bönetiderna 154. 62 (154) Precisering av föreskrifterna om tiden för middags- och eftermiddagsbönen 155. 63 (155) Den som försummar eftermiddagsbönen har att emotse ett svårt straff 156. 64 (156) Omständigheter som tyder på att eftermiddagsbönen skall uppfattas som den bön ”som har en central plats” (salāt al-wustā) 157. 65 (157) Värdet av gryningsbönen och eftermiddagsbönen. Belöningen till den som slår vakt om dessa böner 158. 66 (158) Tidpunkten för solnedgångsbönen är omedelbart efter solnedgången 159. 67 (159) Tiden för kvällsbönen och dess senareläggande 160. 68 (160) Den bästa tiden för gryningsbönen är innan nattmörkret har gett vika för gryningsljuset; läsningen ur Koranen under gryningsbönen 161. 69 (161) Bönen skall inte skjutas upp utöver dess rätta tid. Vad som bör göras om böneledaren skjuter upp bönen 162. 70 (162) Värdet av den gemensamma bönen och allvarlig varning för att utebli från den 163. 71 (163) Den som hör böneutropet bör gå till moskén. Den gemensamma bönen är en av de vägar för rätt handlande som Profeten ﷺ har visat oss 164. 72 (164) Efter böneutropet får ingen lämna moskén [utan tvingande skäl] 165. 73 (165) Värdet av kvällsbönen och gryningsbönen, när de förrättas i gemenskap 166. 74 (166) Profeten förrättade bön i de troendes hem och bad om Guds välsignelse över dem 167. 75 (167) Det är förtjänstfullt att gå långt för att komma till moskén och förtjänstfullt att vänta på att förrätta bönen i gemenskap med andra bakom en böneledare 168. 76 (168) Det är en god vana att efter gryningsbönen sitta kvar på böneplatsen. Jämförelse mellan moskén och marknaden 169. 77 (169) Vem är mest förtjänt att som imām leda bönen? 170. 78 (170) Bönen qunūt är påkallad då svåra olyckor drabbar de troende 171. 79 (171) Gottgörelse av försummade böner skall ske så snart man blir medveten om försummelsen 172. 80 (172) Moskéer och andra bönerum 173. 81 (173) Byggandet av Profetens ﷺ moské i Medina 174. 82 (174) Ändring av böneriktningen (qiblah) från Jerusalem till Ka‘bah 175. 83 (175) Förbud att bygga moskéer över gravar och att smycka dem med bilder och att utnyttja gravar som bönerum 176. 84 (176) Maning till den förtjänstfulla handling som ett moskébygge utgör 177. V (177) BOK V OM BÖN UNDER RESA OCH HUR DEN AVKORTAS. BÖN I ANDRA SÄRSKILDA SITUATIONER 178. 1 (178) Om bön under resa och hur den avkortas 179. 2 (179) Avkortande av bönen i Minā 180. 3 (180) Bön i hemmen på grund av regn 181. 4 (181) Böner i tillägg till [nāfilāt, nawāfil] de fem föreskrivna bönerna (och även de senare) kan läsas av en ryttare, i vilken riktning riddjuret än vänder sig 182. 5 (182) Man har rätt att under resa be två obligatoriska böner i direkt anslutning till varandra 183. 6 (183) Att be två böner i anslutning till varandra på den plats där man är bosatt 184. 7 (184) Efter bönens slut kan man vända sig både åt höger och åt vänster 185. 8 (185) Det är önskvärt att stå till höger om böneledaren 186. 9 (186) Det är inte lämpligt att be tilläggsböner i samma stund som man hör böneutropet 187. 10 (187) Vad man bör säga då man stiger in i moskén 188. 11 (188) Det bästa vid inträdet i moskén är att hälsa den i en bön av två raka‘āt och man bör inte sätta sig förrän detta är gjort 189. 12 (189) Det bästa är att besöka moskén genast efter återkomsten från en resa för att tacka den Högste i en bön med två raka‘āt 190. 13 (190) Värdet av att under förmiddagen be en tilläggsbön (nāfilah) med högst åtta och minst två raka‘āt 191. 14 (191) En tilläggsbön med två raka‘āt bör läsas omedelbart före gryningsbönen, och detta bör ske snabbt. Exempel på vad som då kan läsas 192. 15 (192) Värdet av tilläggsböner före och efter den obligatoriska bönen och deras antal 193. 16 (193) Det är tillåtet att be frivilliga tilläggsböner också i sittande ställning och att dels stå, dels sitta under en sådan bön 194. 17 (194) Den nattliga bönen, antalet raka‘āt i denna bön och den udda rak‘ah, som benämns witr 195. 18 (195) Allmänt om den nattliga bönen och om den som sover över eller är sjuk 196. 19 (196) Mer om den nattliga bönen 197. 20 (197) Den som är rädd att inte kunna be nattbönen (tahadjdjud) mot nattens slut bör be witr under den första delen av natten 198. 21 (198) Den bästa bönen är den som varar längst 199. 22 (199) Natten är bönhörelsens tid 200. 23 (200) Maning att åkalla Gud vid nattens slut och be om Hans förlåtelse. Han hör er bön 201. 24 (201) Maning att iaktta den nattliga bönen, tarāwīh, under Ramadān 202. 25 (202) Åkallandet av Gud under den nattliga bönen 203. 26 (203) Det är önskvärt att man under den nattliga bönen förlänger läsningen ur Koranen 204. 27 (204) Omdömen om den som sover natten igenom utan att stiga upp för bön 205. 28 (205) Tilläggsböner bör framför allt bes i hemmet men de får också bes i moskén 206. 29 (206) Det stora värdet av en handling som utförs gång på gång utan avbrott 207. 30 (207) Den som under bön slumrar till eller [av trötthet] begår misstag när han läser Koranen eller åkallar Guds namn skall lägga sig eller sätta sig att vila till dess han har återhämtat sig 208. 31 (208) Vikten av att noga minnas Koranens text 209. 32 (209) Det är önskvärt att kunna läsa högt ur Koranen med väl modulerad röst 210. 33 (210) När Profeten läste sura Al-Fath, ridande på sin kamel, dagen då Mekka föll till muslimerna 211. 34 (211) Läsning ur Koranen åtföljs av ett djupt inre lugn 212. 35 (212) Värdet av att noga bevara Koranens text i minnet 213. 36 (213) Den framstående Koranläsaren och den som stapplar när han läser 214. 37 (214) Guds Sändebud ﷺ bad en av följeslagarna att läsa något ur Koranen för honom 215. 38 (215) Värdet av att läsa Koranen under bönen. Värdet av sura Al-Baqarah och sura Āl-‘Imrān 216. 39 (216) Värdet av suran Al-Fātihah och slutet av suran Al-Baqarah. Maning att läsa de två sista verserna i suran Al-Baqarah 217. 40 (217) Värdet av sura Al-Kahf och ”tronversen” 218. 41 (218) Värdet av att läsa sura Al-Ikhlās 219. 42 (219) Värdet av att läsa de två suror som talar om att söka skydd hos Gryningens Herre och Människornas Herre 220. 43 (220) Vikten av att tillämpa Koranens lärdomar och att lära ut dess visdom 221. 44 (221) Koranen har uppenbarats i sju läsarter. Innebörden av detta 222. 45 (222) Koranen bör läsas i lugn takt med tydligt uttal (tartīl) och mycket hastig läsning bör undvikas. Det är tillåtet att i en rak‘ah läsa två eller flera suror 223. 46 (223) Vissa detaljer angående hur läsningen av Koranen skall utföras 224. 47 (224) Tider då bön inte får äga rum 225. 48 (225) Det är rätt att be en tilläggsbön av två raka‘āt före solnedgångsbönen 226. 49 (226) Tid finns för en bön mellan böneutropet och iqāmah 227. 50 (227) Bön när fara föreligger 228. 51 (228) Fredagsbönen 229. 52 (229) Rengöring av tänderna och bruk av välluktande ämnen på fredagar 230. 53 (230) Menigheten skall iaktta tystnad under fredagsbönens predikan 231. 54 (231) Fredagen inrymmer en särskilt gynnsam tid för bönhörelse 232. 55 (232) Fredagen är den förträffligaste dagen 233. 56 (233) Detta samfund har fått vägledning som framhäver fredagens företräden 234. 57 (234) Värdet av att gå tidigt [till bön] på fredagen 235. 58 (235) Att [under tystnad] lyssna till predikan (khutbah) under fredagsbönen 236. 59 (236) Tiden för fredagsbönen är då solen passerat middagshöjden 237. 60 (237) De två fredagspredikningarna, mellan vilka imamen sätter sig en kort stund 238. 61 (238) Om Koranens ord: [Men om] människorna blir varse [ett tillfälle att göra] en vinst eller [få en stunds] förlustelse, bryter de upp [från bönen] och lämnar dig stående [i moskéns talarstol] 239. 62 (239) Varning att försumma fredagsbönen 240. 63 (240) Längden av bönen och predikan 241. 64 (241) Man bör be en bön av två raka‘āt som hälsning för moskén även när imamen håller sin predikan 242. 65 (242) Avbrott i predikan kan föranledas av t.ex. undervisning 243. 66 (243) Vad är lämpligt att läsa under fredagens bön? 244. 67 (244) Tilläggsböner (sunan) efter fredagsbönens två obligatoriska raka‘āt 245. 68 (245) Bönen vid de två stora religiösa högtiderna [‘īdayn] 246. 69 (246) Det är tillåtet för kvinnor att på de religiösa högtiderna gå till böneplatsen och också vara närvarande under predikan på en annan plats än männens 247. 70 (247) Det är rätt att inte be tilläggsbön före och efter högtidsbönen på högtiderna Al-Adhā och Al-Fitr på den särskilda böneplatsen 248. 71 (248) Vad man bör läsa [ur Koranen] på högtidsdagarna 249. 72 (249) Oskyldiga nöjen som sport är tillåtna under högtidsdagarna 250. 73 (250) Bön om regn 251. 74 (251) Åkallan av Gud inför en [våldsam] storm eller [hotfulla svarta] moln och människors glädje över regn 252. 75 (252) Åkallan av Gud vid solförmörkelse 253. 76 (253) Att nämna gravens straff i bönen vid solförmörkelse 254. VI (254) BOK VI OM BÖN ÖVER DEN SOM DÖTT 255. 1 (255) Orden lā ilāha illa ’llāh (Det finns ingen gud utom Gud) bör förestavas den av er som är döende 256. 2 (256) Vad som bör sägas om man drabbas av en olycka eller en prövning 257. 3 (257) Vad man bör säga vid besök hos en sjuk eller hos någon som dött 258. 4 (258) Att sluta ögonen över den stirrande blicken hos en som har dött och att be för denne 259. 5 (259) Att begråta de döda 260. 6 (260) Besök hos en sjuk 261. 7 (261) När en svår olycka inträffar är det vid det första slaget som man måste visa tålamod 262. 8 (262) Den döde straffas om hans familj högljutt jämrar sig över förlusten 263. 9 (263) Kvinnor bör inte gå med i liktåg 264. 10 (264) Tvättning av den döda kroppen 265. 11 (265) Svepningen av den döda kroppen 266. 12 (266) Begravning bör genomföras med skyndsamhet 267. 13 (267) Det ligger förtjänst i att bevista bönen över en död och att följa liktåget 268. 14 (268) Om hundra muslimer ber om Guds förlåtelse för en som dött blir han förlåten 269. 15 (269) Den döde som lovordas och den som utsätts för förbannelser och skymford 270. 16 (270) Den döde som har fått ro och den från vilken andra har fått lättnad och ro 271. 17 (271) Bön vid graven 272. 18 (272) Man bör resa sig om ett liktåg passerar 273. 19 (273) Man kan resa sig men också förbli sittande, när ett liktåg passerar 274. 20 (274) Imamens plats när han förrättar bön över en död 275. 21 (275) Gravens iordningställande 276. 22 (276) Bön för en död, förrättad i en moské 277. 23 (277) Vad man bör säga vid besök på en gravplats och hur man bör be för de döda i deras gravar 278. 24 (278) Profetens bön ﷺ om förlåtelse för sin mor och hans bön att få besöka hennes grav 279. 25 (279) Det bes ingen bön över en död självmördare 280. VII (280) BOK VII ALLMOSESKATTEN 281. 1 (281) Allmoseskatten och dess beräkningsgrund 282. 2 (282) Indrivning av skattemedel 283. 3 (283) Att betala zakāt al-Fitr är en plikt för alla muslimer 284. 4 (284) Zakāt al-Fitr skall ges före bönen ‘Īd al-Fitr, som hålls högtidsdagens morgon 285. 5 (285) Följden av att inte erlägga Zakāt al-Fitr 286. 6 (286) Gör dem som samlar in allmoseskatten (sadaqah eller zakāt al-fitr) till viljes 287. 7 (287) Maning till frikostighet 288. 8 (288) Den handlar rätt som sörjer för sina närmaste och sina tjänare och den syndar som försummar eller undanhåller dem deras försörjning 289. 9 (289) Se till dina egna behov innan du ger åt andra 290. 10 (290) Ge till era närmaste, hustru, barn och föräldrar, även om de inte skulle vara muslimer 291. 11 (291) Belöning för allmosa (kärleksgåva) skänkt för en död persons räkning 292. 12 (292) Varje god handling är en allmosa eller kärleksgåva (sadaqah) 293. 13 (293) Den som sträcker ut sin hand och den som drar den tillbaka 294. 14 (294) En allmosa, given av den förtjänst man fått för hederligt arbete, tas emot och växer i värde 295. 15 (295) Uppmaning att ge allmosor som, även om allmosan bara utgör en halv dadel eller ett gott ord, är ett skydd mot Elden 296. 16 (296) Den som är bärare [eller har annat tungt arbete] skall ge allmosa av sin lön och det är strängt förbjudet att tala nedsättande om det lilla denne ger 297. 17 (297) Vad den kan liknas vid som villigt ger för Guds sak och den som hålls tillbaka i sitt givande av snålhet 298. 18 (298) Givaren av en allmosa belönas, även om han ger den till någon som inte förtjänar den 299. 19 (299) Den rättmätige givaren av allmosor 300. 20 (300) Att ofta ge allmosor och göra andra goda gärningar 301. 21 (301) De troende manas att frikostigt ge allmosor med tanke på Guds alla gåvor och att här inte göra beräkningar 302. 22 (302) Ge allmosor även om det inte är mycket. Avskräck ingen från att ge små allmosor och se inte ned på dem 303. 23 (303) En allmosa given i tysthet är en god allmosa 304. 24 (304) Den bästa allmosan är den som ges av en givare som är frisk och som handskas varsamt med pengar 305. 25 (305) Uttalandet att den högre handen (som ger) är bättre än den lägre (som tar emot) 306. 26 (306) Att tigga allmosor är förbjudet 307. 27 (307) Den fattige (al-miskīn) som människor inte tror vara så nödställd, att han behöver deras hjälp 308. 28 (308) Att tigga ses med starkt ogillande 309. 29 (309) Att ge till den vars förankring i tron är tveksam 310. 30 (310) Att ge till dem man vill hjälpa fram till att erkänna trons sanning 311. 31 (311) Khawāridjiterna och deras kännetecken Hadither i kapitlet
509 510 511 512 513 514