227. 50

(1) Detta är en av sexton typer av bön när fara föreligger.

(1) Detta är den andra giltiga formen av bön då fara föreligger.

(1) Tillfället var en räd år 5 H. mot stammen Ghatafān i Nadjd. Namnet Dhāt ar-Riqā‘ (ungefär: ”[stället där] fötterna blev sönderrivna”) kommer av att muslimerna kämpade barfota.

(1) Imam An-Nawawī anser att denna tradition ger stöd åt dem som menar att en imam, som själv ber vad som har karaktären av frivillig ”överloppsbön” (nāfilah), därvid kan leda andra i obligatorisk bön. Hanafī-skolan hävdar däremot att traditionen återger två i tiden åtskilda händelser, som av den åberopade källan redovisats i ett sammanhang. Det som bör gälla är emellertid vad Imam Mālik framhållit, nämligen att alla dessa traditioner som går tillbaka till Profeten ﷺ visar varierande former av bön som han iakttog alltefter graden av fara och övriga omständigheter och att varje tillvägagångssätt är försvarbart som står i överensstämmelse med någon av dem (Hāfiz b. Qayyim, Zād al-Ma‘ād, vol. I, s. 306).