(1) Denna hadīth har varit föremål för upphettade diskussioner mellan flera parter. ‘Ā’ishah och Ibn ‘Abbās ansåg att kalifen ‘Umar och hans berömde son ‘Abdallāh kunde ha missförstått Profetens ord ﷺ; det är nämligen omöjligt att han skulle ha sagt något som stod i uppenbar strid med Koranens anda: På ingen bärare av bördor skall läggas en annans börda (6:164, 17:15, 35:18, 39:7 och 53:38). Ingen kan därför straffas för en annan människas synder och det är således otänkbart att Gud, den Barmhärtige, skulle straffa den döde för de fel som begåtts av hans familj. Detta är alltså ‘Ā’ishah och Ibn ‘Abbās’ ståndpunkt. Den motsatta ståndpunkten som några andra följeslagare intar är att inget missförstånd föreligger från kalifen ‘Umars eller hans sons sida. ‘Umar påminde sin dotter Hafsah, Profetens hustru, om hennes plikt att också i detta svåra läge visa prov på tålamod och inte hämningslöst ge sig hän åt en sorg som kanske skulle ta sig utlopp i högljudd jämmer. Bestraffningen av den döde på grund av de anhörigas klagorop har tillkännagetts för den som med tanke på sitt framtida frånfälle uppmanar sina närmaste att då i enlighet med förislamisk sedvänja ge utlopp för sin sorg i högljudd jämmer och veklagan. Vad ‘Umar gjorde var ingenting annat än varna dem för denna sed och framhålla att den som underlåter att varna förtjänar straff.