178. 1

(1) Enligt imamerna Shāfi‘ī och Mālik och många andra rättslärda är det tillåtet att be såväl den avkortade som den längre bönen under resa, medan andra anser att även om båda formerna är tillåtna är det riktigare att då använda den avkortade formen. Abū Hanīfah har uppfattningen att den avkortade formeln är obligatorisk när man ber under resa och att den vanliga, längre formeln då inte får tillgripas. An-Nawawī anser för sin del det bästa vara att under resa be enligt den avkortade formeln (även om detta inte kan tas som en bindande regel).

(2) Här avses middags-, eftermiddags- och den sena kvällsbönen, medan bönen efter solens nedgång består av tre raka‘āt.

(1) Det var uppenbarligen på denna text som ‘Uthmān stödde sig när han menade att den avkortade formeln för bönen visserligen är tillåten, men inte obligatorisk.

(2) Det är på basis av denna tradition som Abū Hanīfah och några andra rättslärda vidhåller att avkortning av bönen är obligatorisk under resa och att den således inte får bes med den längre formeln.

(1) Eftersom han var bosatt i Medina, befann han sig på resa.

(2) Det tillnamn man gav Profeten efter hans son Qāsims födelse, som dock dog vid späd ålder.

(1) Ordagrant: ”till dess Gud kallade honom till sig.”

(2) På grund av vad Ibn ‘Umar sade enligt denna och nästföljande hadīth anses det riktigt att på resa avstå från de annars anbefallda bönerna om två raka‘āt i tillägg till de fem föreskrivna, dagliga bönerna, som brukar kallas sunnah. Enligt imam Shāfi‘ī kan sådana böner under resa ses som en ej föreskriven religiös handling, en ”överloppsgärning” (nāfilah).

(1) Dessa två traditioner avser ett tillfälle då Profeten begav sig på vallfärd till Mekka. Byn Dhu ’l-Hulayfah, som han nådde vid tiden för eftermiddagsbönen, låg på nära 10 km. avstånd från Medina.

(1) En mil (mīl, plur. amyāl) eller farsakh (plur. farāsikh) motsvarar 4000 dhirā‘ (plur. dhur‘ān), dvs. drygt 3 km.

(2) Det är lätt att ta fel om man vill följa vad denna tradition tycks innebära. Profeten ﷺ och hans följeslagare kortade vid resa av bönerna så snart de hade kommit ut två raka‘āt från omgivningarna på den plats där de bodde. Här gjorde han det efter att ha avverkat en sträcka av tre mil, vilket måste ha varit där han befann sig när tiden för bön var inne.

(1) Enligt Hanafī-skolan kan man inte av denna hadīth dra slutsatsen att en förutsättning för att den avkortade formen av bön skall kunna användas är att den resande måste ha tillryggalagt minst arton mil. De uppfattar nämligen inte byn i fråga som det slutliga målet för resan, men detta är inte riktigt. Ingenting nämns här om en fortsättning av resan. Preposition ilā (”till”, ”fram till”) tyder snarare på att deras slutmål var just denna by. Men faktum är att ingen fast regel har stadgats i den islamiska lagen (sharī‘ah) för vad som skall anses som resa.

(1) Detta syftar på Profetens ”avskedsvallfärd” ﷺ. Han nådde då Mekka den fjärde dagen i månaden Dhu ’l-Hidjdjah och återvände till Medina den fjortonde och under dessa tio dagar avkortade han bönen. Detta visar att den som tillfälligt vistas utanför sin bostad under denna tid är att betrakta som på resa. Imam Abū Hanīfah anser att femton dagar är den kortaste tid för vistelse på en plats, som leder till att den resande räknas som bosatt om detta var hans avsikt, men att han skall anse sig vara på resande fot och alltså avkorta bönen om ingen sådan avsikt förelåg, även om han blir tvungen att vistas där under en längre tid. Enligt imam Shāfi‘ī är dessa tidsgränser högst fyra dagars avsiktlig vistelse och arton dagar, om ingen tid varit förutsedd. Shāfi‘ī bygger denna ståndpunkt på det faktum att Profeten ﷺ uppehöll sig i Mekka under de tre dagarna 3, 4 och 5 Dhu ’l-Hidjdjah; vad de återstående dagarna beträffar ägnades de åt vallfärdsceremonierna i Minā och ‘Arafāt, som innebär förflyttningar.